fredag 25 april 2014

Myten om Atlantis


Myten om Atlantis har fascinerat oss sedan Platons (429 - 327 f.Kr.) tider. Platon var en grekisk filosof, elev till Sokrates, som i sina dialoger Timaios och Kritias berättade om den sjunkna kontinenten Atlantis.

Atlantiderna var barn till havsguden Poseidon som hade gift sig med en jordisk kvinna. Kontinenten fick sitt namn efter jätten Atlas som var en av Poseidons söner. Atlantis var en idealisk plats att leva i, där fanns allt ifrån blommor och örter till vilda djur speciellt elefanter och jorden var rik på mineraler. Platon skriver i Kritias: "… Allt doftade på jorden, vare sig rötter, örter, träd, blommor eller frukter…".

Invånarna dyrkade ljuset och solen som symboler för det gudomliga. De var ju halvgudar själva, söner och döttrar av havsguden Poseidon. Trots paradislika förhållanden förföll moralen och svart magi brukades i grottorna under jorden. Atlantiderna blev giriga och började använda sina krafter som vapen mot varandra; då bestämde sig gudarna, med Zeus i spetsen, för att förgöra Atlantis.

                                                                                 Bild: Dolores Cannon blogg
Under ett enda dygn sjönk Atlantis i havets djup. Platon skrev aldrig färdigt sin trilogi. Han var ingen historiker utan en filosof som skapade ett litterärt verk med ett moraliskt budskap. Många vill tro att Platons Atlantis är en utopi utan ingen som helst verklighetsankring. Det har dock spekulerats om Atlantis existens genom tiderna, platser som har nämnts i sammanhanget sträcker sig från Kreta till Sverige.

Olof Rudbeck (1630- 1702) skrev massvis om ämnet och var helt övertygad att Atlantis hade en gång i tiden legat i Sverige. Bara en brand kunde sätta stopp på hans, för mig fåfänga, påståenden. Poeter som Shelley, Poe, Mandelstam och Paul Valéry har använt myten som inspirationskälla i sina texter. Jules Verne och Disney har skildrat Atlantis i sina verk. Till och med kompositörer har haft den sjunkna kontinenten i åtanke vid tonsättning av sinfonior.

Den svenske poeten Gustaf Fröding (1860-1911) sammanfattade myten på ett träffande sätt i sin dikt Atlantis:
"Tingen som skymta på botten
äro ej klippor och revlar och skär
- Ser du glänsande slotten,
ser du palatserna där?
Sagans Atlantis,
drömmens Atlantis,
världen som sjönk, det är!".

Myterna har speglat vår syn på oss själva och världen, myterna har hjälpt oss att förstå vilka vi är och vart vi är på väg. I myten om Atlantis kan vi se den eviga kampen mellan det goda och det onda, där det onda förgörs av gudarna. Det är fritt fram för var och en om de vill tro på myten om Atlantis eller inte. Var det världens äldsta högkultur eller romantiskt nonsens eller Platons sagoland?

Det finns inga svar på frågorna. Jag tycker att myter spelar en viktig roll i vår högteknologiska tid, myter får oss att tänka på vårt ursprung. Myter är bilder som berättar en historia med ett budskap för oss. Det gäller att hitta budskapet och använda det i sitt dagliga liv. Myter kan väcka tankar, myter kan till och med göra oss till bättre människor.

Vi har mycket att lära oss av myterna. Det är häpnadsväckande att Platons verk läses fortfarande, över 2000 år efter hans tid men kommer någon att läsa det vi har skrivit, 2000 år efter vår tid? Jag hoppas att de kommer att forska i det förgångna på samma sätt som jag gör, när jag läser gamla myter eller lyssnar på min 101-åriga mormors minnen.

Legenden berättar att några präster och prästinnor som var den goda kraftens tjänare lyckades att fly från Atlantis före dess undergång. De spred sig till olika håll i världen, bl.a. till den mytomspunna staden Shamballa i Himalayas höjder, till den forna Egypten och till Peru. Dessa präster och prästinnor bildade ett hemligt samfund, de vita brödernas sällskap som skulle sprida ljus i världen. Teosoferna tror på den här teorin. Deras grundare Helen Petrovna Blavatsky talade även om en annan försvunnen kontinent, Lemuria.
Bild: www.crystalinks.com
Myten om Atlantis har fascinerat oss över 2000 års tid. James F. Twyman skriver i sin självbiografiska bok Ljusets sändebud om ett hemligt brödraskap som sprider ljus i Kroatien. Han nämner inte Atlantis men mina tankar går till de präster och prästinnor som sägs ha flytt från Atlantis. Jag vill gärna tro på ljusets sändebud som bestrålar fred och kärlek till sina medmänniskor i det mest krigsdrabbade områden i världen.

James F. Twyman berättar: "… Färgerna rörde sig längs med symbolerna i hjulet och laddades upp av en mystisk kraft. När de nådde hjulens mitt drog läraren in alla strålarna och gjorde dem till en enda. Detta renade ljuset och gjorde den helt vitt."

Atlantis kanske bara är en utopi men mytens budskap består fortfarande; välj det goda framför det onda annars kommer gudarna att straffa dig. New Age-rörelsens healers som kanaliserar energi genom kristaller kunde vara havsguden Poseidons söner och döttrar i nya reinkarnationer. Vem vet, kanske staden Shamballa existerar i Himalayas sluttningar eller jag som vill tro på ljusets sändebud var en magiker på Atlantis. I myternas och fantasiernas värld är allt möjligt.

(Det lustiga är att jag blev en healer som kanaliserar energi genom kristaller... när jag skrev texten för många år sen hade jag ingen aning om vem jag var och vad jag skulle bli.)


1 kommentar: