lördag 26 december 2015

Julängeln



En ensam julängel vandrade i snön på Riddarholmen. Det stora huset hade massor av fönster, alla upplysta av en adventsljusstake. Hon gick förbi kyrkan och fortsatte mot stranden där Sparreska palatset låg. Julängelns vita klänning släpade i marken och blev allt smutsigare. Vingarna hängde trötta på ryggen, håret täcktes av snökristaller, glimmande som stjärnor. Det syntes inte en enda själ ute på Gustav Adolfs torg. Julängeln såg spår i snön och följde efter till Kammarrättens gula hus, klättrade upp stentrapporna och gick in genom den låsta och larmade dörren.

Hon kikade in i rättegångssalarna, drack litet vatten ur presidentens glas, svävade i trapphuset tills hon hittade det hon hade letat efter. En själ. Julängeln var liten och oerfaren därför hade hon trampat i snön på det julpyntade gränderna i Gamla Stan så länge och irrat sig till sist till Riddarholmen. Hon skulle skänka julefrid för en själ som verkligen behövde det, uppgiften var inte den allra lättaste och hon hade letat och letat flera dagar i rad. Hon hade sett mängder av stressade människor på jakt efter julklappar men hur närmar sig en liten osynlig julängel köpgalna Stockholmare, det hade hon inte kommit på. Hon hade försökt rycka medelålders Östermalmsdamer i armen, men de hade bara rusat framåt mot NK. Hon hade följt efter mammor med barnvagnar som hade jäktat mot H&M:s barnavdelning. Ingen hade märkt den lilla julängeln på Drottninggatan som ville skänka en behövande själ julefrid mitt i julrushen.

Den lilla julängeln hade aldrig tidigare sett så mycket julpynt, spegelkulor, pyntade julgranar i plast, girlander med stjärnor, dansande tomtar och tysta keramikänglar. Köerna till kassorna ringlade långa, långa. Svettiga, oroliga, och mycket fattigare lämnade människorna butikerna. De hade oändliga listor med sig om allt de skulle hinna handla före julafton, och det var inte många dagar kvar. De hade visst glömt att köpa saffran också, och pepparkaksdeg för barnen, och glöggkryddor… Inte undra på att den lilla julängeln flydde från trängseln och strövade mot Riddarholmen. Där fanns det nämligen inga butiker, bara en enorm kyrka mitt i torget och några gamla hus runt omkring.

Kammarrättens hus såg ödsligt ut. Där fanns förutom ett par spöken som rullade städvagnen i korridoren en invandrarkvinna som städade med en schal  virat runt huvudet. Hon var alldeles svettig för hon hade dammsugit rättegångssalarna och sessionssalarna och presidentens rum redan före klockan 08:00 på morgonen. Nu sprang städerskan i korridoren och hämtade en kanna vatten för Kammarrättens president och ett nytt glas istället för den som julängeln hade druckit ur. Hon sprang rakt igenom spöken men hon såg inte dem, som tur var. Städerskan tycke att det var konstigt att städvagnen rullade för sig själv i korridorerna men det är mycket som är konstigt i Sverige, resonerade hon och fortsatte att städa. Hon hade ett krångligt område, många trösklar, trappor och aldrig sinande antal mattor att dammsuga. Dessutom fick hon inte lukta svett, det kunde inte förekomma bland så fina kunder som Kammarrätten.

Avdelningssekreteraren lät förstå att städerskan tyckte själv att hon städade, vilket kunde ifrågasättas. Folk tror nämligen att de har fått städat om papperskorgarna är tömda. Städning innebär ju mycket mer än så, enligt avtalet hade hon köpt både avborstning av möbler och dammtorkning av alla element varje vecka. Städerskan hade mycket att hålla i, dels måste hon följa den obegripliga städinstruktionen, dels fick hon inte lukta svett fast hon svettades. Det fanns effektiva deodoranter, hade hon fått höra av sin arbetsledare. Städvagnen rullade i allt högre fart genom hela korridoren, hon sprang efter den och såg aldrig den lilla julängeln som begrundade henne.

Städerskan var definitivt rätt person, en själ som verkligen behövde julefrid efter årets slit i Kammarrättens hus, efter alla trösklar och rättegångssalar och alla kaffefläckar hon hade torkat efter personalen som bara spillde och spillde och ojade. Oj, oj, spillde jag, tur att du står där och torkar. Du kan dammsuga mitt rum sen, inte nu, senare. Visst, hon fick nästan be om ursäkt att hon fanns till, hon fick böja och buga och be om ursäkt när hon skulle utföra sitt arbete. Städerskan såg utarbetat ut, hon hade säkert flera barn hemma och en krävande man som det brukade vara i turkiska familjer. Firade hon jul, knappast, men julefrid behövde hon i alla fall, det var helt klart.

Städerskan hade firat Eid, som är avslutningsfesten för fastemånaden Ramadan men det visste inte den lilla, ensamma julängeln som hade blivit kvar på Riddarholmen dagarna före jul. Små änglar kan inte veta allt, i synnerhet inte under deras första uppdrag på jorden. Uppdraget var knepigare än hon hade trott när hon tillsammans med tusentals små änglar flög från himlen till jorden med ett enda syfte i minnet, att sänka julefrid. Stjärnorna dansade i änglarnas ögon och de splittrade sig över hela jorden, till alla länder även dit där jul inte firades.

Den Eidfirande och fastande städerskan som aldrig hade firat jul såg en vit fläck på presidentens bord. Hon hämtade en röd wettexduk ämnat för toalettstädning och gnuggade intensivt, fläcken försvann inte. Hör och häpna, den växte och blev större och glansigare. En livslevande julängel stod på presidentens bord och strålade julefrid, så mycket som en trött och vilsegången ängel kan stråla. Hon gjorde sitt allra bästa.

Mycket riktigt, en sällsynt och dyrbar julefrid nådde städerskans hjärta. Hon hade hittat julefriden första gången i sitt liv, första gången i det nya landet Sverige. Presidentens bord var fläckfri. Spöken rullade städvagnen mot utgången. Städerskan hade fått den dyrbaraste julklappen en behövande själ kan få, julefriden. Julängeln log lyckligt och lyfte sina vingar.


lördag 19 december 2015

Varför åka till Bergamo i december?

Fontänen utanför hotellet Agnello d'Oro 
Varför åka till Bergamo i norra Italien i december? En flygbiljett för 545 kr från Stockholm till Bergamo tur och retur gjorde att vi valde just Bergamo som resmål för vår weekendresa i mitten av december. Gamla stan Città Alta uppe på höjden där vi bodde nås med buss nr 1 eller bergbanan "funicular".

Bergamo för mig var kullerstensgator, karuseller, julkrubbor, ringande kyrkklockor, höga torn, svindlande utsikt, starkt espresso, söta mandelkakor, promenader gata upp och gata ner, berget San Vigilio och julmarknaden på den nedre staden Città Basta.

Vi tog tåget till Milano och besökte den magnifika kyrkan Il Duomo di Milano med sina vackra glasmosaikfönster. Il Duomo som började byggas 1386 är en av de största gotiska kyrkorna i världen.

Världen är liten, första kvällen träffade vi ett svenskt par på hotellets restaurang och det visade sig att hon hade spelat fotboll i samma lag som min sambos syster. Ett märkligt möte, kanske var det högre makter som såg till att vi träffades.

Från bergstoppen San Vigilio som nås med ytterligare en bergbana köpte jag med mig hem en påse fikon. Någon annan shopping blev det inte för min del, de billigare väskorna var inte snygga och de dyrare var för dyra. Jag nöjde mig med att strosa runt med min kamera, fotografera, äta god mat, fika och bara uppleva staden Bergamo i Lombardien, under några dagar i december 2015.

Restaurang Agnello d'Oro med kopparkastruller hängande från taket
Spegel i ett café i Milano








fredag 11 december 2015

Jag lever i en dröm


Jag har länge haft en dröm om ett nytt boende och drömmen har jag skrivit på papperslappar  och gömt i små linneknyten. I dessa talismanpåsar har jag lagt blad av flygrönn, kristaller, fjädrar och snäckor för att förstärka magin. De små, oansenliga knyten har jag hängt högt uppe i lägenheten för en flygrönn ska aldrig vidröra marken. Önskningarna har legat i luften och spritt sina energier mellan väggarna.

"Jag ska bo i ett fint och rent hus nära staden och nära skogen" skrev jag på lappen. Rent kom efter att ha haft tre stora katter tillhörande min sambo boende i lägenheten med massor av katthår. Katterna finns inte kvar, de gick bort en efter en, av ålderdom och sjukdom. Kvar fanns en nedsliten femtiotalslägenhet med skåpen så fulla att ville gråta när jag öppnade garderoben.

Sen började det hända, på grund av stambytet fick vi möjlighet att flytta till en nyrenoverad lägenhet en bit bort, nära skogen. Vi rensade och sorterade, och packade det som var kvar i hundra flyttlådor. Jag trivdes i den nya lägenheten direkt, det var som att komma hem efter sju svåra år. Vi har fått en balkong mot skogen, precis som jag drömde om.

Jag är tacksam för att leva i en dröm, även om jag gör det just nu mitt i flyttlådor och oordning. Vi ska ta en paus i uppackande och resa bort några dagar. Ännu en dröm som har blivit verklighet, drömmen om att resa. Tack Universum för dina gåvor!


tisdag 24 november 2015

Mewar-festival i Udaipur

Mewar-festival i Udaipur
Det är grått, mörkt och ruggigt i Stockholm. Det är november, månaden då ljuset lyser med sin frånvaro. Under korta stunder kommer solen fram, och då får jag stänga av persiennerna i mitt rum på jobbet för att kunna se skärmen. Mitt i det gråa har jag fått en svag längtan till Indien, till färgerna och dofterna, till ljuden, till pulsen av livet.

När jag kom hem från min resa till Indien i början av april stupade jag i säng, i stort sätt. På något vis hann jag aldrig reflektera över resan eftersom jag blev sjuk i lunginflammation. Tre veckor senare började jag jobba igen och då kändes det att resan var ett avklarat kapitel i mitt liv.

Nu drygt ett halv år senare när jag tittar på bilderna från Mewar-festivalen i Udaipur blir jag glad av att se färgerna. Jag minns möten med människorna, framför allt med barnen som kom fram till mig och ville bli fotograferade. Jag minns även de långa tågresorna, tröttheten, värmen, dagarna då jag hade druckit två liter vatten redan före lunch.

De färglada dockorna föreställer ofta Isar (Lord Shiva) och Gangaur (Gudinnan Parvati) som är gudinnan för äktenskaplig lycka. Mewar är festival för framför allt kvinnor då de matar dockan och gudinnan Gangaur med rosenblad och ger henne sjövatten att dricka. Allt för att få lycka i hemmet och i äktenskapet.

Jag bad inte för äktenskaplig lycka utan nöjde mig med att klättra upp på en stor, tom blomurna och fotografera därifrån, stående tillsammans med en tjej som gjorde plats för mig. Hon sa ingenting men hennes ögon talade. På något sätt blev dessa minnen, dessa fragment av en annan värld en del av mig. Som om Indien fanns inuti mig och påminde mig om dess existens.

Dockorna som föreställer gudar bärs till Gangaur Ghat vid sjön Pichola
Jag vet inte om den blåa dockan föreställer Lord Shiva eller Krishna
Festival vid sjön Pichola
Armband i rader
Res så mycket du kan, så ofta du kan, så långt du kan
Barnen som bodde bredvid Panorama hotel i Udaipur
Den vackra tjejen i festkläder mitt i folkvimlet

onsdag 11 november 2015

Happy Diwali

Bild: adwancediwali.in
"Diwali är årets största hinduiska högtid, som firas till minne av kung Ramas återvändande från 14 års exil. Man tänder lampor för att välkomna honom hem.

Gudinnan Lakshmi, som avbildas sittande på en lotusblomma med guldmynt strödda omkring sig, firas också under Diwali. Hon står för lycka och rikedom så det städas i husen för att välkomna hennes välsignelse. Man målar tecken, det heliga ordet Aum och Swastika symbolen. Hemaltare dekoreras upp. Där finns rökelse, oljelampor, vatten och blommor.
Släktingar och kompisar hälsar på varandra, man delar ut gåvor och det blir fest med god mat och sötsaker. Tillsammans sjunger och dansar man, som i vårt nyår - med fyrverkerier."
källa: www.indcen.se

söndag 8 november 2015

Ganga Aarti i Varanasi


När jag kom hem från Indien i början av april hann jag inte reflektera så mycket över resan. Det hände annat som var i fokus just då och krävde min uppmärksamhet. Nu, ett halvår senare, mitt i det gråa novembervädret tittar jag på bilderna från Ganga Aarti ceremonin i Varanasi och minns.

Varje kväll gick jag ner via de branta trapporna till floden Ganges, till Dasaswamedh Ghat för att titta på ceremonin. Röken från likbålarna blandades med röken av rökelse, de heliga sångerna på sanskrit och ljuden av handcymbaler ekade längs floden, de orangeklädda, unga brahminerna höjde flammande eldfat mot den mörka skyn för Ganges ära.

Ganga Aarti i Varanasi

Varanasi, Benares eller Kashi - ljuset stad som staden också kallas, är en världens äldsta städer, med över 3 000 år lång historia bakom sig. Allting händer vid den heliga floden Ganges, folk tvättar bort sina synder, rakar sig, badar, och likbålarna brinner oavbrutet, dygnet runt. Folk kommer till Varanasi för att dö, för att få sin aska spridd i Ganges, för då slipper man födas igen vilket hinduerna strävar efter.

Jag såg flera bilar med lik fastspända på taken, virade i guldfärgade, röda och vita tygremsor. Döden är närvarande i Varanasi hela tiden, du kan se förkolnade ben sticka ut från elden när du går förbi men ingen gråt, anhöriga gråter inte. De är nästan bara män som närvarar vid likbålarna, kvinnorna som anses mer känslosamma stannar oftast hemma.

Efter Ganga Aarti ceremonin släpps tusentals små korgar med blommor och levande ljus i floden, som offergåvor för Moder Gangas ära.

Eldceremoni i Varanasi, Indien 
Röken för bönerna med sig till Shiva, i Shivas stad, Varanasi
Tidigt på morgonen, innan solen har gått upp samlas det människor vid floden igen. Båtförarna raggar upp kunder, folk badar och en ny ceremoni, den här gången för den uppstigande solen, tar plats.

Det var en oförglömlig upplevelse att få se solen gå upp över Ganges, hela vistelsen i Varanasi var oförglömlig. Det är en stad som måste upplevas, det är svårt att återge känslan av staden som rymmer så mycket historia. 

Författaren Mark Twain skrev:
"Benaras är äldre än historien, äldre än traditionen, äldre än legenden och ser dubbelt så gammal ut som historien, traditionen och legenden tillsammans."

En ny morgon gryr i Varanasi
Eldceremoni i soluppgången vid floden Ganges

onsdag 4 november 2015

Reikiträff på Bondegatan med Kat Forgacs från USA som gäst



"Tisdagen den 3 november blir det en annorlunda Reikiträff på Bondegatan, vår nya Reikivän Kat Forgacs från USA kommer till oss för att berätta om Reikin i USA och om hennes erfarenhet som Reikimaster/Teacher och Animal Reiki. Kvällen inleds med en meditation som Kat leder, vi samtalar om hur Reikin ser ut i våra länder och Kat berättar om sina erfarenheter av Animal Reiki.
Kvällen avslutas med fika och äppelkaka!
Vi bemannar porten från 18.45 och kvällen avslutas vid ca 21.00"


Kat Forcags
Kat Forcags chantade Reikiprinciperna på japanska, vägledde oss i meditation med tre diamanter och talade sig varm om Animal Reiki. Vi satt i en cirkel och lyssnade på hennes oerhört snabba engelska när hon entusiastiskt berättade om sina Reikiupplevelser med djuren. Det var intressant och inspirerande men jag blev mer och mer hungrig. Jag hade kommit direkt från jobbet, ätit en halv proteinbar och såg hur klockan gick och gick.

Faktum var att jag funderade på att föreslå en paus men fick inte riktigt tillfälle till det. Det var först när Kat tittade på klockan och undrade hur mycket tid hon hade kvar som det blev en välbehövlig tepaus. Evas äppelkaka var så god, jag slukade i mig den.

Reiki kan göra skillnad för människor, djur, växter, maten, vattnet, jorden, trauman, energiminnen, listan är lång och kan bli ännu längre. Med Reiki kan vi enkelt hela oss själva och andra utan att ens behöva veta vad det är som behöver helas. Reiki är intelligent energi som går dit där den bäst behövs.


Det intressanta med Animal Reiki var att vi inte ska försöka lägga händerna på djuren och ge Reiki utan vara i Reikienergin, öppna upp oss och låta djuren ta del av energin, om de vill. 
Vi är inte bara kanaler och låter energin flöda igenom oss, utan vi är också sammankopplade till varandra genom våra hjärtan och sinnen när vi helar. På samma sätt blir Reikiutövaren och djuret enade i energin när helandet sker.

Vill du lära dig Animal Reiki? Läs mer här.



lördag 31 oktober 2015

Vi tänder ljus för de som har gått över




Var inte rädd för mörkret

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

tisdag 27 oktober 2015

En gåva till mångudinnan


"Varmt välkomna att vara med på eldceremoni vid fullmåne. Vid fullmåne gör jag en transformationseld d v s med sin intention/bön lägger man in i elden det man vill lämna och tänker sig något nytt man vill ha istället. Jag trummar, har man skallror eller trummor kan man ta med det, och så sjunger vi några enkla sånger som passar runt elden."
Anmälan till anita@spiritjourney 

Idag var det fullmåne och eldceremoni i Judarnskogen och denna gång var vi sju kvinnor och en man som samlades runt elden. Det var alldeles mörkt när vi gick igenom skogen, månen, silvrig och vacker syntes på himlen.

Det blev en fin och hög eld, vi la pinnar och andra saker i elden som symbol för det vi ville lämna och släppa för att göra plats för någonting nytt. En tjej hade målat bilder på fullmånen i olika färger, från silvervitt till blodrött, dessa målningar fick elden som gåva, eller var det mångudinnan?

Fullmånen i oktober kallas för blodmånen, jaktmånen, fallande löv månen och skarpa månen. Fullmånen uppmanar oss att släppa taget, samtidigt kan vi lägga våra önskningar i elden. Det är rogivande att samlas runt elden, höra trummornas slag, känna mörkret i ryggraden, se på elden. Elden skiftar i färg, lågorna dansar blåa, vita, gula och orangea.


Mångudinnan betraktade oss när vi gick tillbaka mot civilisationen längs den månbelysta stigen.

tisdag 13 oktober 2015

På stranden Livadaki




Ur min dagbok, 2015-08-28, Serifos

På stranden Livadaki


Jag tackar dig sanden på stranden Livadaki för att jag får sträcka ut min kropp och ligga på din mjuka och samtidigt fasta, grundande bädd. Tack! Tack! Tack!

Jag tackar dig Egeiska havet för att jag får svalka mig i ditt kristallklara vatten, i dina böljande vågor, i din famn. Tack! Tack! Tack!

Jag tackar dig solen för dina strålar och din värme, jag tackar för D-vitaminet som bildas i min kropp när jag exponerar min hud för dig solen. Tack! Tack! Tack!

Jag tackar dig Meltemivinden för dina ljumma och och ibland hårda vindpustar som svalkar mig och blåser bort allt förlegat som inte längre får plats i mitt liv. Tack! Tack! Tack!

Meltemivinden, du kom och blåste ren min aura, du blåste bort allt skräp som hade fastnat i mitt energifält och du viskade förändringens ord i mina öron.

"Följ vinden, följ vinden, följ vinden och se vart den tar dig."


Jag klamrar mig fast i Tamariskträdets rötter på stranden Livadaki, på Serifos, i Grekland, den 28 augusti 2015 och undrar vart vinden vill ta mig.

Örnen svävade i luften, högt ovanför byarna när vi åkte rundturen på ön igår. Örnen, min följeslagare visade sig och då visste jag att allt går efter en gudomlig plan.

Meltemivinden, den nordliga, oförutsägbara och skoningslösa, blåser fortfarande. Vinden är stundvis ljum och ljuvlig, för att plötsligt ändra styrka och bli kraftig med små sandkorn virvlandes i vindbyarna.

Solen lämnar plats åt Meltemin och gömmer sig bakom Tamariskträdets täta, mörkgröna topp. Vågorna sköljer mot stranden, mot mina sandiga tår och min bastmatta som jag sitter på. Havet är så blått det kan vara i Grekland, det skiftar från turkos till mörkblått. De brunbrända bergen med vita hus som sockerbitar strödda på sluttningarna omringar bukten.  Himlen är ljusblå, som målad med vattenfärger, omsorgsfullt, varje liten fläck täckt med färg.


Jag fylls med kraft ur solen, havet, himlen, vinden och jorden. I detta ögonblick långt borta från vardagens plikter finner jag ro i min själ. Mina osynliga rötter slingrar sig runt Tamariskträdets rötter, och vinden kan inte rubba mig även om den ville det. Den nöjer sig med att fortsätta viska sina sanningar i mina sandfyllda öron.

"Byt riktning!"
"Följ mig!"
"Följ vinden, min vän!"

Jag sitter fast förankrad i jorden, i detta främmande land, Grekland, som har blivit mitt semestermål för fjärde gången, Amorgos, Amorgos - Naxos, Sifnos och nu Serifos. Lerkruset med nykokta kikärter till lunch var mild och god i smaken. Dagens största dilemma är valet av mat, vilken rätt av menyn ska jag välja? Är det så i livet också, kan vi välja vad vi vill ha i våra liv? Är det så att vi väljer vilket liv vi vill leva med våra tankar, som blir känslor?

Jag väljer solen, vinden, havet och sanden, jag väljer inre frid och låter vinden visa mig vägen till nästa steg.

söndag 11 oktober 2015

Att rensa energier

Palo Santo
Min son kände att energierna i huset i Pakistan var tunga, han såg blod med sina inre ögon och uppfattade att huset beboddes av sorgsna andar. Han tänkte på att bränna palo santo, heligt trä och kanske att be andarna att lämna huset.

Han hade aldrig tidigare rensat hus men tog på sig uppgiften, och de som bodde i huset samtyckte. De till och med medgav att energierna var aningen tunga och stagnerade.

- Ge mig ett lerkärl, sa han och fyllde det med vatten.
Jasmin

Han gick ut i trädgården och stannade vid en jasminbuske översållad av vita, doftande blommor. Han la sex vita blommor i lerkärlet med vatten, och en blomknopp, så att antalet blev sju. Han satte sig och laddade vattnet med sin intention och kraft. Han tände palo santo och gick upp till övervåningen.

Han ställde kärlet med vatten mitt i rummet och gjorde sex symboler med brinnande palo santo på alla väggar, golv och tak. Han sprinklade vatten i varje hörn och dörröppning. Han gick från rum till rum, när han var klar skickade han de två andra som gick med honom ner. Först ritade han symboler med vatten på deras pannor som beskydd.

Nu var han ensam i övervåningen och tänkte att ta kontakt med andarna, och be dem att lämna huset för gott. Plötsligt kände han kraftig, obehaglig kyla bakom sig och märkte att han hade glömt en toalett som ingen hade visat honom. Kylan kom därifrån, och han blev rädd. Som i en trans ritade han en cirkel runt omkring sig med röken av palo santo, motsols sju gånger. Cirkeln omslöt honom, och gjorde honom starkare än energin som var bakom honom.

De osynliga solarna på hans handflator aktiverades och började stråla isblått ljus. Dessa solar var först som bruna tatueringar efter initieringen i Reiki, för att börja lysa som solljus när han använde sig av healingen. Efter att han köpte en akvamarinstav ändrades den gyllene färgen till akvamarinblått.

- Kom framför mig och möt mig, uppmanade han energin i sina tankar.

Han upplevde energin inte som en vilsegången, olycklig ande utan som en illvillig kraft som skiftade i grönt och hade långa, otäcka naglar. Han stod kvar inne i cirkeln och stänkte vatten över varelsen som tillintetgjordes och brann ner av vattnets kraft.

Han gick ner och gjorde ritualen i alla andra rum i huset. När han var klar åt han upp ett kronblad av den vita jasminknoppen, och lät alla andra i huset äta var sitt kronblad. Han hällde vattnet i jorden under jasminbusken och tackade den och vattnet, och alla goda krafterna.

Efteråt började husets innevånare berätta om otäcka händelser, saker som hade hänt i huset. Om katten som försvann och aldrig kom tillbaka. Om hunden som dog när en säck cement ramlade över den. Om sonen som gick upp i trappan och svarade inte när mamman ropade, när hon gick efter var det ingen där. Om tjejerna som vaknade mitt i natten nakna, fast de hade lagt sig med pyjamasen på. Om de tre andra husen bredvid som hade stått tomma i evigheter då ingen vill bo där.

- Dra ifrån gardinerna och öppna fönstren, släpp in ljuset, sa han. Köp blommor, lägg fram frukt på ett fat. Om det inte hjälper, flytta!

När han berättade den här historien till mig reste sig nackhåret på honom, bara när han tänkte på händelsen. Han kallade den illvilliga energin för en 'shapeskifter', någon som har förmågan att ändra skepnad, och han är säker på att den dödade katten och fick cementsäcken att ramla över hunden.

Jag sa till honom att han gjorde helt rätt genom att ladda vattnet, genom att gå in i alla hörn, i alla rum för att rena. Däremot ska man aldrig vara ensam när man renar hus, man ska ha kunskaper om hur man ska gå tillväga, för dessa energier är inget man ska leka med.

Är det bara lite trög energi hemma kan man alltid prova med följande:
  • Städa och rensa för tunga energier trivs i röran.
  • Bränna vit salvia eller palo santo.
  • Tända levande ljus.
  • Strö havssalt och rosmarin i hörnen, vid dörrar och fönster, och dammsuga efteråt.
  • Använda eteriska oljor som lavendel, kanel eller jasmin.
  • Öppna alla fönster och vädra ordentligt.
  • Köpa eller plocka en bukett vackra, friska blommor.