tisdag 31 december 2013

I detta avslut finner jag min början


Finns det finare sätt att avsluta året än att gå till Katarina kyrka och delta i Nyårstoning med Marie Bergman?
"I detta avslut finner jag min början" sa Marie Bergman och tog ton, hjärttonen, samtidigt som vi vände oss mot de olika väderstrecken.

Söder, sol, solljuset strålade in genom de höga fönstren fast det hade regnat på morgonen. Tonerna, toningen öppnade upp för det nya, spännande, ljusa som finns framför oss. Nelson Mandela fanns närvarande i orden, i dikterna, i periferin. Världstonen, kärlekstonen ljudade i Katarina kyrka denna allra sista dag, år 2013.

Jag kände att jag var på rätt plats, vid rätt tillfälle som alltid när jag deltar i evenemang som får mig att känna levande. Jag, tillsammans med andra människor, gick runt i kyrkan och gjorde oss redo att blicka mot det nya året som finns några timmar bort, som ett barn som väntar på att få födas.

FörlåtMig

Dikten, tryckt på kortet, skriven av Stefan Gunnarsson, fann jag på bänkraden. Marie Bergman hade lagt några dikter som Nyårsgåva på bänkarna, att ta med sig hem. Läs mer på http://stefangunnarsson.se/blogg/

Vill du också gå på toning i Katarina kyrka, läs mer på http://www.bergmanvoice.com/

torsdag 26 december 2013

Tillit i Tel Aviv


Jerusalem/Tel Aviv 2013-12-14
Tidigt på morgonen, direkt efter frukosten, gick vi in genom Herodes Porten, mot Klippmoskén och Tempelberget. Den gyllene kupolen är symbol för Jerusalem och det var därifrån profeten Mohammed tog sats och flög till himlen tillsammans med Ärkeängeln Gabriel på sina nattliga turer. 

Vakterna vid klagomuren, där träbron till moskéområdet börjar, släppte inte in oss. Tempelberget var stängt idag.  Att gå i den tjocka snösörjan bland apelsinskal och sopor som låg på gatorna, var inte lätt. Vi mötte turistgrupper med stora, tjocka plastkassar runt skorna, med texten "Jerusalem Hotel". Våra tunna, israeliska plastpåsar började gå sönder. Tack och lov snöar det inte idag men det är mer vatten på gatorna än igår.

Vi vandrar längs Via Dolorosa igen, mot den Heliga Gravens kyrka som ligger på platsen där Golgata låg. Inne i kyrkan kan man se en bit av stenen, Golgata, där Jesus korsfästes. I förrgår missade vi att gå in i Jesus gravkapell som är byggd på platsen där grottan han begravdes i låg, innan änglarna rullade bort stenen från dörröppningen.

Energin i kapellet är stark, den flödar upp och ner genom mig. Från himlen och till jorden, och tillbaka till himlen. Jag finns mitt i brytpunkten, med mina blöta fötter, insjunken i min kropp. Så många böner har betts i det här kapellet, i den här kyrkan, av så många pilgrimer genom åren, genom årtusenden.



Vi dricker te med mynta vid en gränd och får betala 60 shekel, nästan 120 kr för två små glas te, det känns som ett rån. Något jag inte kommer att sakna är Jerusalems köpmän, de vet hur man ska sälja och hur man ska ta betalt. Inte undra på att Jesus välte myntväxlarnas bord och stånden där man sålde duvor när han red till Jerusalem. Testället ligger inte precis i ett tempel men inte långt därifrån, bara några stenkast från den heliga kyrkan.

Vi ska dela taxi med ett ungerskt par, till Tel Aviv, som är nästa punkt på vår resa. Idag när vi ska lämna Jerusalem, skiner solen från en ljusblå himmel. Snön ligger vit och tjock över de muslimska gravstenarna. Om du någonsin tänker åka till Jerusalem och det är risk för regn, ta med gummistövlar. Taxin ska komma halv tolv, vi sitter i receptionen med våra väskor och väntar.
- No taxi, säger killen i receptionen och flinar. The road to Tel Aviv is closed.
- Men vi åkte till Betlehem igår, försöker jag.
- No taxi, upprepar killen.

Vi bestämmer oss att gå ut och komma tillbaka vid klockan ett, för att se om motorvägen har öppnats. Salah ad Din gatan ligger öde bland snödrivor och vattnet som stiger. Inte en enda öppen restaurang eller café, bara stängda affärer. Beror det på Shabbaten, judarnas helg? Vi går med våra ankfötter av trasiga plastpåsar upp till Jerusalem Pilgrims Hotel, och sätter oss på sofforna. 
- Köket är stängt, säger servitören när jag beställer en tonfisksmörgås.

Vi blir inte förvånade, vi har mötts av stängda dörrar och vägar dagligen under den här resan. Reiki och Ärkeängel Mikael har fått jobba för fullt för att vi ska klara av alla oväntade situationer och påfrestningar. Efter en lång väntan får vi två toast med ost till lunch, bättre än ingenting. Tillbaka på hotellet möts vi av samma budskap, det finns ingen möjlighet att ta sig till Tel Aviv, polisen har stängt av vägen. Vi sitter och väntar, vi och det försynta ungerska paret. Killen i receptionen ringer till olika taxibolag, en vill ha 800 shekel för att köra oss till Tel Aviv, via småvägar. Vi tackar nej.

Fyra italienare kommer in och hämtar sina resväskor.
- Ska ni till Tel Aviv, frågar ungraren.
- Ja, till flygplatsen.
- Hur, frågar jag.
- Med taxi...
- There is no taxi, svarar alla i kör.

Ungraren kommer med ett förslag, vi är åtta personer och betalar 100 shekel var, då kan vi dela en servicetaxi. Först vill föraren ha 150 shekel per person men plötsligt blir det grönt, taxin är där efter fem minuter. Vägen har öppnats, vi kör genom motorvägen till Ben Gurion flygplatsen, där italienarna stiger av och vinkar till oss. Taxichauffören kör mot Tel Aviv, till Allenby Street 6 där vi ska bo på Liber Sea Shore Suites.















Hotellet ligger intill stranden, jag ser palmer och en ljusblå himmel. Vi river av plastpåsarna runt skorna och slänger dom i papperskorgen utanför hotellet. 

- Kommer ni från Jerusalem, frågar receptionisten. Hur lyckades ni att komma därifrån?
- Med taxi.
- Vad betalade ni? 
- För mycket, 100 shekel per person och vi var åtta i bilen.
- Det är alldeles för mycket, nu behöver han inte jobba på en vecka, 24 shekel är ett normalt pris för oss, upplyser den trevliga killen i receptionen.

Det är som att komma till himmelriket, det finns ingen snö, inget vatten på gatorna. Vi kan duscha med varmt vatten. Vi har värme. På sängen ligger två vinglas och en liten flaska rödvin. På en bar i närheten träffar vi det ungerska paret igen, av en slump. Dessa märkliga möten mellan människor av en orsak, okänd för de berörda. I en hebreisk tidning finns bilder från Jerusalem, vi gissar att det står "Snökaos i Jerusalem". 

Imorgon fortsätter resan till Ben Gurion flygplatsen, till den rigorösa säkerhetskontrollen. Jag tittar på mina fotavtryck i den fina sanden, på stranden i Tel Aviv och befinner mig vid den här resans slutpunkt, nästan. Det som finns kvar är utmaningen att ta sig till flygplatsen, med tanke på hur resan har varit kommer vi förmodligen att mötas av inställda tåg och vägar. Det känns som ett normalt tillstånd, den här resan har lärt mig att lita på min egen förmåga att lösa problem, att lita på min intuition, att lita på änglarnas hjälp, att ha tillit, tillit till livet.







onsdag 25 december 2013

Rachel's Crossing och att lära sig en läxa i Jerusalem


Betlehem/Jerusalem 2013-12-13
Inne i en affär, den enda som var öppen, köpte jag örhängen med palestinska mynt och en svart, handbroderad schal. Efter en kopp myntate i ett lokalt gubbfik var det dags att ta sig tillbaka. Vi bestämde oss att gå till busshållplatsen som låg en kilometer bort, för att se om bussarna hade börjat gå.

Vi blev visade till olika sidor av samma väg, av olika personer. Till sist sa någon att det inte gick några bussar till Jerusalem på grund av snön. Vi tog taxi till Checkpoint 300, även kallad för Rachel's Crossing, som fortfarande var stängd. Mannen som väntade med oss för att gränsen skulle öppnas var en kirurg på väg till sitt jobb, på ett sjukhus i Jerusalem. Han ringde till sin vän på andra sidan muren och bad honom att prata med de israeliska soldaterna. Efter en stund tog han oss med sig till en annan ingång som var avsett för bilar, vi traskade i det rinnande vattnet på gatorna, skorna inlindade i trasiga plastpåsar blev blötare och blötare. Dörren mitt i muren öppnades inte. Någon hade målat ordet LOVE med graffiti på muren.

Jag bad Ärkeängel Mikael att öppna gränsen för oss, att öppna järngrindarna med sitt svärd av ljus. Jag skickade Reiki till situationen, till resan, dagligen. Utan änglarnas hjälp hade vi inte klarat oss under den här resan. Mikael har hållit mig i handen när jag har halkat mig fram på isiga trappsteg i gamla stan, mer än en gång.

Mannen ringde ett nytt samtal och fick meddelande att vi skulle ta oss tillbaka till Checkpointen som nu skulle öppnas för oss. Passkontroll, säkerhetskontroll, lägg allt på bandet, gå genom kontrollen med blöta strumpor, skorna på bandet. Kontrollanterna tittade knappt på våra pass men palestiniernas papper granskades noggrant.

Vi andades ut av lättnad efter att ha passerat gränsen. En ny taxi till Jerusalem, till Damaskus Gate. I hotellet tog jag av de genomblöta kängorna och de smutsiga jeansen, och bytte till dubbla leggings och kjol. De trasiga plastpåsarna slängde jag i papperskorgen.



Vattnet är jordande och renande. Snön är renande. Är det meningen med den här resan att vi ska jordas och renas? Ska vi med våra blöta, frusna fötter känna oss jordade, sjunka in i våra kroppar, bort från huvudet, bort från tankarna, tillbaka till våra fötter, och via fötterna till rötterna i jorden?  Efter att ha tagit på mig torra strumpor och dubbla plastpåsar runt gympaskorna gick vi ut igen, för att äta en sen lunch innanför murarna. Hummus och pitabröd, 14 shekel, som hittat.

För att leta efter en bankomat tog oss till en ny, lång runda till Jaffa Gate, och tillbaka genom mörka gränder, till Damascus Gate. Nätterna är iskalla. Jag vaknar genomfrusen på småtimmarna och har svårt att somna om. Värmen funkar någorlunda dagtid men inte på natten. Varmt vatten finns bara på morgonen och på kvällen. Idag var det elavbrott flera gånger. Det snöar inte varje år i Jerusalem men vi är mitt i ett snöoväder som drar över den heliga staden, om och om igen. Snön på gravstenarna blir högre och högre. De många trapporna i gamla stan är hala, snötäckta, farliga att gå på. Vi har gått fram och tillbaka på Via Dolorosa till den graden att vi har fått träningsvärk.

Vi har inte varit rädda för att gå genom mörka gränder på kvällarna. Vi har känt oss trygga ty Ärkeängel Mikael är med oss på den här resan. Palestinska ungdomar har kastat snöbollar på oss från taken och från murarna, men ingen har kastat stenar på oss. Någonstans läste jag att ultraortodoxa judar kan spotta eller kasta stenar på västerländska kvinnor som går med tighta jeans under Shabbaten. Några snöbollar har det blivit, men inte värre än så.

Religionerna möts här och går hand i hand. Böneutropen hörs från moskéerna med jämna mellanrum, ljusen brinner framför ikonerna i kyrkorna, judarna står mot klagomuren med böner skrivna på papperslappar, instuckna i muren. Utanför Jaffa Gate köpte vi öl till kvällen, i denna torrlagda stad, ölen står för kylning i draget på fönsterbänken. 

Snart är det dags för nya plastpåsar runt skorna och färd till någon restaurang som kan tänkas ha öppet. Judarnas Shabbat har börjat. De tänder ljus och korkar vinflaskorna inför middagen, inomhus. Våra ansikten blir piskade av blåst och blötsnö.
Tappert går jag ömsom mitt på körbanan där det är mindre snö, ömsom på trottoaren. Jag försöker att undvika de största vattenpölarna. Vi ser inte skylten till Jerusalem Hotel innan vi har torkat av glasögonen.

- Det finns ingen mat, säger servitören, bara vin och drinkar när vi går in som två snögubbar med plastpåsar runt skorna, snötäcke på axlarna, vattnet droppande från luggen. 

Vi sätter oss i närheten av lågorna av en oljevärmare, i den kalla och fuktiga restaurangen. Två öl senare hör jag två damer att beställa soppa. Vi vinkar till servitören och det visar sig att vi kan få två skålar linssoppa. Undrar om det är samma soppa som Esau sålde sin förstfödslorätt till sin bror Jakob?

Jag tackar Gud att jag har huva i min jacka. I hotell Rivoli går jag genom den vanliga proceduren i Jerusalem, blåser min jacka och skorna med hårtorken, på högsta värme. Fläkten på väggen börjar blåsa kall luft, det nalkas en ny natt i Jerusalem. Jag vinkar till andarna på begravningsplatsen, genom gardinen. Ölen på fönsterbänken står och väntar, iskalla. Vi har baklava också i vårt provisoriska kylskåp. Frågan är om jag ska sova med tröja och kofta på mig inatt?

Jag är i min kropp, jag kämpar för det mest elementära, att ha torra kläder på mig, att ha torra skor, att ha värme, att ha mat. Är det baschakrans dag, idag den 13 december 2013? Hur kan de mest basala och det mest andliga gå hand i hand? Välkommen till Jerusalem, här kan du sammankoppla kropp och själ, och bli ett!

När jag packade inför resan höll jag min lila, långa täckkjol i händerna och ville ta den med mig. Enligt prognosen skulle det bli regnskurar, så kjolen fick stanna hemma. Vem behöver väderprognoser på nätet när alla svaren finns inom oss? Om jag hade lyssnat på min intuition hade jag haft en varm, vattenavvisande kjol att ha på mig i stormens öga. Ännu en läxa, när lär jag mig att lyssna på min intuition?




tisdag 24 december 2013

Stjärnan i Betlehem


Jerusalem/Betlehem 2013-12-13
Vi vaknade ännu en gång till ett vitt Jerusalem. Det låg tio centimeter snö på de muslimska gravstenarna utanför hotellfönstret. En vit sörja i frukostrummet bredvid hummusen visade sig att vara tjock yoghurt. Hummus, några oliver, yoghurt, sylt och torrt pitabröd till frukost. Kanske brödleveransen uteblev p.g.a. snön.

Jag tog plastpåsar över strumporna och plastpåsar runt skorna, olikfärgade dessutom. Igår skrattade vi åt turister som traskade runt med plastpåsar runt fötterna, halkande som Bambi på hal is. Idag gör vi samma sak själva, utan att skratta.

Det var ännu värre ute på vägarna än igår. Is, snösörja och vattenpölar under snön, så djupa att vi fick vada över gatorna. 
- Betlehem, ropade föraren från en sherut, servicetaxi.
Vi sprang fram till bilen, hoppade i och var på väg till Betlehem, Jesus födelsestad. 

På grund av snöovädret gick inga bussar till Betlehem idag. Sherut var det enda alternativet, trettio shekel per person. Föraren droppade oss av vid israelisk checkpoint, säkerhetskontroll, en lång gång genom en låg byggnad, gallergrindar, utanför en mur som omringar Betlehem. Gränsen verkade inte vara öppen. Det stod en skara människor bakom järngaller, gamla män, unga män, en enstaka kvinna, några hade stått där sen klockan fem på morgonen.

Karuselldörren mot Betlehem började snurra, vi gick igenom en ny lång gång som slutade på den palestinska sidan. Ut i snösörjan igen, efter en stunds förhandlande med taxichauffören packade vi oss i en taxi tillsammans med tre tjecker. En stor julgran dekorerad med röda kulor stod på torget bredvid Födelsekyrkan. Dörren in i kyrkan var låg, man fick böja sitt huvud, och böja sin rygg för att gå in.




Jag la händerna på stjärnan på golvet i födelsegrottan, den markerar platsen där Jesus föddes, platsen där Kristusenergin kom till jorden, platsen där himlen öppnades. Inne i kyrkan tittade Jungfru Maria i röd klänning, med barnet i sin famn, på mig. Moder Maria-energin var påtagligt starkt inne i kyrkan. Jag stod tyst i energin och lyssnade på pilgrimernas sång, i Födelsekyrkan, i Betlehem.


söndag 22 december 2013

Snöstorm i Jerusalem


Jerusalem 2013-12-12
Efter en regnig eftermiddag på Via Dolorosa vaknar vi till ett vitt Jerusalem. Det snöar över den muslimska begravningsplatsen som ligger bakom hotell Rivoli. Efter en stunds traskande i snöovädret börjar jag vänja mig vid väderförhållanden. Jag går på Via Dolorosa med blöta skor, huvan över huvudet, stora snöflingor fallande på mina ögonfransar.

Kristus gick här barfota, dragandes en tung träkors över axeln. Han föll flera gånger längs vägen. Jag kan uppfatta kvinnornas känslor när de torkade av svetten på hans panna. Deras steg ekar på Jerusalems gränder. Deras tårar finns inkapslade på stenarna jag går över. En gammal man visade platsen där romerska soldater kastade tärning över hans kläder, konturerna av spelplanen fanns ristade på golvet. Energin var kall, uråldrig, stum som en vägg.

Jag la händerna på stenen, på platsen där Kristus kropp sveptes efter hans död. Det är inte längre samma sten, men platsen, den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem är densamma efter 2 000 år av lidande. Lidandet finns inpräglad i murarna som omger gamla stan. Snön som faller över Jerusalem, vit och oskyldig, kommer med helande och renande energier. Som om Universum vill täcka över allt det gamla med nya, ljusare energier. Ljuset har kommit till Jerusalem i form av snö.

Som syndafloden rinner vattnet, av smält snö, genom Jerusalems otaliga trappor och hemlighetsfulla gränder. Dyngsura glimtar vi en eld på en mörk gränd.
- Vill ni ha te med färsk mynta, frågar mannen vid en samovar.



Han gör plats för oss runt elden. De som sitter där makar på sig och gör ringen runt elden större. Sådan är är palestinsk gästfrihet, alla får plast i värmen. En fransk kvinna sitter barfota, hennes blöta strumpor hänger på tork, på en stock vid elden. Alla sipprar på myntate med färska, gröna blad flytande i glasen.

Vi har hittat Jerusalems hjärta där det brinner en evig eld. Vi sitter i mitten, där nuet blandas med historia. Israeliska soldater i full mundering passerar på gatan längre bort. Vi sitter inne i en arkad, i dunklet där gnistor slår i den fuktiga luften och ritar kodord med eldbokstäver på väggarna.

När vi går lägger de en bit bröd i våra händer, vi bryter brödet för oss och mänskligheten. Vi bryter brödet för den heliga staden. Vi bryter brödet för de som inte har något bröd att bryta av.

Efter en lång marsch genom snöslaskiga gator, genom stora vattenpölar, genom hala stenbeläggningar når vi fram till hotell Rivoli, i närheten av Herodes Port. Vi lånar hårtork från receptionen och blåser våra jackor och skor, om inte torra, lite torrare än genomblöta. Jag lovar för mig själv att ta med gummistövlar på nästa resa, om det finns risk för regn. Jag tog av de blöta jeansen och klädde mig i dubbla leggings och svart kjol. På fötterna torra gympaskor var jag redo för en ny vandring genom gamla stans gränder, och snön, den föll på oss. Vi gick i mörkret längs mörka gränder, här och där brann en ensam brasa.


Resan kan börja


Arlanda 2013-12-11, kl. 04.45
Resan har börjat, mot det heliga landet, mot den heliga staden, Jerusalem. I sista stunden stoppade jag en liten ikonbild, Gudsmoder av Konevitsa, köpt i Nya Valamo Kloster i Finland, i min halsväska. Ikonen får skydda oss på den här resan, ännu en resa, för att upptäcka nya världar och världsdelar.

Tanken att åka till Israel föddes som en ensam stjärna på kvällshimlen efter att jag hade hört prästen i Kungsholms kyrka berätta om sin resa till Betlehem, till staden där människor och religioner möts.

- Åk dit om ni har möjlighet, sa han.

Av alla dessa flyktiga tankar som lyser en tid för att släckas ner av vardagens slentrian blev denna lilla stjärna blinkande i mitt inre. Jag greppade tag på möjligheten och bokade flygbiljetter till Tel Aviv. Just nu är jag tillfreds med mig själv, att vara i början av en ny resa är alltid spännande. Nya upplevelser väntar. Ett nytt land väntar, som en oskriven bok.

Jag har skickat Reiki för resan och bett mina skyddsänglar att följa med. Jag har bett Ärkeängel Mikael att sätta en skyddande bubbla av vitt ljus runt min aura, en ljusbubbla som släpper genom bara positiva energier. 

Jag har skydd, resan kan börja.

lördag 7 december 2013

Kristallceremoni


Det var ett tag sen när jag träffade Zoë och gjorde kristallceremoni tillsammans med henne, med hennes vägledning. Under ceremonin höll jag en bergkristall mot mitt hjärta, mot mitt tredje öga och mellan våra händer, ovanför mitt huvud medan Zoë kanaliserade.

- Vi kommer från Sirius, sa hon. Du fick biljetten, du ficka åka ner för du hade det som behövdes...

Var det därför jag kände mig annorlunda som barn, som om jag inte hörde dit, i de djupa skogarna, i Östra Finland. Jag såg den sandiga byvägen bredvid vårt gamla trähus och bestämde mig att åka till världens ände när jag blev stor.

- Kände du något, frågade Zoë efteråt.
- Jag kände energin, svarade jag.

Hur kan man känna energin? Det kändes mjukt, blått, högt, kärleksfullt, hoppfullt och samtidigt väldigt bekant. Som vanligt såg jag inga inre bilder, inga vägledare, inga stjärnsystrar eller stjärnbröder, bara blålila energifält i mitt inre.

Men jag fick ord, jag skrev dikter om mötet när jag kom hem. Ibland håller jag samma kristall mellan mina händer och skriver ner budskap. Jag får kontakt om jag vill och om jag vågar tro på det. 

Vill du också göra en Kristallceremoni och få kontakt med ditt ursprung i stjärnorna?
Läs mer på http://www.zoeland.se/kristallceremoni.html

*******

GÅ MED STOLTA STEG

vi kommer bugande
vi hälsar dig välkommen

långa ljuspelare från Sirius C

släktingar till delfiner 
kattmänniskor

alla dessa lösa trådar i ditt inre

som ropar på uppmärksamhet
kommer att vävas till ett tyg

kristallen i dina händer 


kopplar ihop dig med ditt ursprung

slöjorna mellan våra världar
kommer att rivas bort av vinden

kristallen mot ditt hjärta


sammanbinder dig med oss

din roll är viktig i uppstigningen
vi har följt dig under en tid

gå med stolta steg på jorden


*******

BLÅA ENERGIN

med ett leende mötte jag de osynliga
stjärnsystrar och stjärnbröder
från moderskeppet i luften

den slumrande visdomen i mitten
kände igen den blåa energin
som pulserade genom mig

med händerna ovanför mitt huvud
via bergkristallspetsen
öppnades kanalen på nytt

*******

lördag 30 november 2013

Vår första Reikikurs



För någon vecka sen var det dags för vår första Reikikurs som vi höll tillsammans, D och jag. Vi mötte fyra förväntansfulla elever som var villiga att lära sig förmedla Reiki till sig själva, till sina närmaste, till växter och till djur. 

Det blev två dagar med höga, vibrerande energier, rökelsedoft, mantrasånger, levande ljus och kristaller som sög i sig allt det vackra. Det finaste med kursen var att kunna se elevernas förvandling från spända, stressade till avslappnade, självlysande ljusarbetare. Efter någon timme kändes det att de inte hade gjort något annat tidigare än gett Reikibehandlingar. 

För oss kursledare var det en ny erfarenhet, att byta sida, att börja svara på frågorna, att förmedla kunskap, att tala istället för att sitta tyst. Den första Reikikursen är oftast det första steget mot att öppna upp sig för andligheten, för att börja lyssna på sin intuition, för att trycka på startknappen. 

Så var det för mig för några år sen när jag hade tagit steget och anmält mig till min första Reikikurs. Ska jag betala för något som inte syns, resonerade jag före kursen. Är det verkligen något jag ska lära mig? Det var det bästa jag har gjort, jag hittade vägen mot mig själv, mot mitt sanna jag. Tidigare hade jag känt mig annorlunda på ett diffust sätt, jag kunde inte sätta fingret på det, det bara hängde i luften. Jag tog många staplande steg, jag var osäker men bit för bit började jag förstå mer och mer. 

Idag känns Reiki som en helt naturlig del av mitt liv. Jag känner mig hemma i energierna. Det känns helt fantastiskt att kunna förmedla Reiki till andra, att se deras ögon att börja lysa. Ljuset inombords syns utåt. Låt ditt ljus skina.



På min första Reikikurs var jag den enda eleven. Jag hade sett fram emot att träffa andra likasinnade då jag kände mig ensam med mitt intresse för det andliga. Under resans gång har jag träffat många likasinnade, fantastiska kvinnor som sysslar med energiarbete. Vi träffas på meditationer och Reikiträffar, det känns att alla känner alla. Vi ingår i en grupp av ljusarbetare, en grupp som blir större och större.

Under en Reikibehandling ligger klienten på en behandlingsbänk, fullt påklädd, ofta en filt över sig. Reikiterapeutten lägger sina händer på klientens kropp i olika positioner, eller en bit från kroppen, i auran. 


Alla på kursen fick "gruppreiki" av alla andra samtidigt. Effekten blir större när det är flera som ger samtidigt. Alla som har minst Reiki 1 kan delta på Reikiträffar där man ger och får Reiki.





Nya Reikihänder. Efter en initiering öppnas kanalerna och Reikienergin börjar flöda. Reiki kan användas för att rena och ladda vattnet du dricker, få blommorna att växa, heala djur, för allt levande och icke levande. 

Ibland ger jag Reiki för datorn som krånglar. Det är rena sömnmedlet, sa våra elever efter att ha gett Reiki till sig själva på kvällarna. Om jag vaknar mitt i natten lägger jag händerna på hjärtat och på Solar Plexus, då brukar jag somna om snabbt.

Visste du att Reiki är av Skatteverket godkänt som friskvårdsmetod?
Vill du också lära dig Reiki? Vi planerar att ha vår nästa kurs i Reiki 1 i januari.

fredag 8 november 2013

Klar som en vattendroppe


Jag såg denna lilla vattendroppe som var på väg att droppa ner från en kvist, klar, speglande skogen bakom sig. Världen runt omkring blev suddig, grålila med en aning grönt i mitten. Jag såg bara vattendroppen genom min kameralins.

Om jag kunde vara lika ren och klar som en vattendroppe, i min energikropp. Titt som tätt får jag säga tyst för mig själv "Ta bort det som inte är mitt". Det kan var en plötslig huvudvärk, oro, känslor som sätter sig fast i min aura, allt detta vill jag skicka tillbaka till avsändaren.

Tidigare påverkades jag av andra människors energier men inte lika ofta nuförtiden. Jag renar min aura mentalt, jag ber Ärkeängel Mikael komma med sitt svärd och skära av alla negativa energiband. Jag ber om skydd, jag ber att Universums vita ljus ska skydda mig.

Harmonimässan gick jag runt vårt monter och renade energier med min pendel. Vi hade gratis aurarening med pendel, det var många som ville prova. Hemma renar jag energier genom att bränna vit salvia, röken och doften tar bort stagnerad energi.

Vatten renar din kropp från insidan, genom att dricka mycket vatten håller man sig ren. Låter kanske konstigt men vatten är det bästa vi kan dricka. Att bada i havet renar auran, det är därför vi ser så fräscha ut efter att ha badat.

Jag tänker på Sifnos, när jag på kvällarna gick barfota till stranden, hängde min klänning på en trädgren och vadade i havet. Jag simmade i mörkret, mellan det vita klostret och fiskebåtarna, alldeles ensam. Jag kände havets själ, den kommunicerade med mig. Jag var ett med vatten, ett med havet, ett havsdjur som tvättade rent sin aura i Egeiska havet.

Nu är jag i Sverige och tittar på vattendroppar. I det lilla kan man se det stora.




torsdag 31 oktober 2013

Energier



Vi kan känna närvaron på många olika sätt, genom att se inre bilder, genom att höra, genom att känna och genom att veta. Jag utforskar mitt sätt att känna osynliga energier. Igår träffade jag D för att gå igenom hur vi ska lägga upp programmet på vår Reikikurs. När vi var klara frågade jag D om hon kunde känna eller se mina vägledare.

Hon blundade i Stadsbibliotekets barnvagnsrum där vi satt. Plötsligt förändrades energin i rummet, den blev tätare, mer påtaglig. Den kändes stark och jag satt mitt i denna energi. Folk gick förbi, D slöt sina ögon och började prata.
- Jag ser en kvinna som håller en kristall i sin hand, hon skickar healing till dig...
- Hur ser hon ut, frågade jag.
- Hon sitter på en tron, jag ser lila färg...hon visar sig i profil, hon ser ut som en kvinnlig Buddha...

Jag slängde bananskalet i sopkorgen, vi gick ut förundrade över mötet med den starka energin. Någonstans inom mig kände jag tacksamhet för att jag hade känt närvaron. Inte sett, inte hört men känt, på mitt sätt. 

Ännu svårare är det att acceptera inre vetandet, att bara veta saker utan att veta hur. 

Vi gick tillsammans längs mörka gator till en meditation där vi fick tillgång till den nya Kristusenergin. Det låter ju väldigt flummigt men jag kände (igen) att någonting hände under kvällen. När vi avslutningsvis skulle aktivera energin hos varandra kände jag en ny sorts energi. 
- Den känns utomjordisk, sa jag.

Har jag blivit känsligare för energier nu när jag börjar släppa det här med det inre seendet? Vad ska vi göra med den nya Kristusenergin? Vi ska överföra den till andra, genom blick, ord eller beröring. Vi ska bära den som sanna ljusbärare.



söndag 27 oktober 2013

Havsmänniska

28/8 Resan fortsätter




Vi lägger till på den första ön, Kithnos. Kargt och brunbränt, vita sockerbitshus på sluttningarna. Ön doftar vilda örter. Vattnet närmast klipporna är grönt. Ön efter Kithnos heter Serifos, det var dit vi hade tänkt att åka först. Det blev Sifnos, en lite grönare ö, som vi valde till slut.

Sifnos stiger fram ur soldiset, först blek, blåaktig skugga som får färg och form ju närmare vi kommer. Bergen syns först, höga, otillgängliga med enstaka, ensamma kyrkor högt uppe på bergstopparna.

En halvnaken fiskare rensar gula nät ombord på en fiskebåt. Taxichauffören som kör oss till Vathi pekar på sevärdheter längs bergsvägarna som slingrar sig på sluttningarna, skola, golfklubb, kloster, busshållplats.



Ägaren till studion står på vändplanen där bilarna parkeras, med sin skottkärra och väntar på nya gäster. Vi drar resväskorna genom stranden, i sanden för det finns inga vägar i Vathi, bara en sandstrand.

Vattnet är välkomnande klart, underbart. Sanden på havsbotten skimrar.  Jag ser skimmer, mitt resesällskap ser små, svarta fiskar.

29/8



Jag kände havsdoften, den fuktiga och salta luften, stiga upp från havet nedanför Xanthakis gästhus, komma gående längs den stenbelagda gången och oförskämt våldgästa oss genom att klättra upp via terrassen och in genom den öppna dörren.

Den saltsmakande havsdoften höll mig vaken under småtimmarna. Jag la händerna på hjärtat och på solar plexus, och bad tyst "Ge mig gudomlig vägledning och närvaro" istället för att be som Maria har lärt på Reikikursen "Ge mig Reiki, gudomligt beskydd och vägledning".

I den påkallade närvaron somnade jag om tills ljuset väckte mig.

Sanden glittrar idag med, både på stranden på havsbotten. Först tänkte jag att det kanske var mikroskopiska fiskfjäll som glimmade genom det kristallklara vattnet. Nu vet jag att det är små partiklar av mineraler som reflekterar solens strålar. 

På vår morgonvandring längs den otillgängliga ravinen såg jag många stenar som glittrade på samma sätt. Jag plockade vild oregano och salvia längs stigen som fortsatte uppåt på ravinens botten. Några fjärilar fladdrade förbi som undrande, vad gör ni här?



Olivträdens silvergröna blad tecknade sig mot den blåa himlen, bakom stenmuren. Stenarna berättade om forna tider på Sifnos då det inte fanns vägar utan bara åsnestigar. Stenarna sa att jag behövde grunda mig med hjälp av stenkraft. De gav mig tillåtelse att plocka med mig några småstenar till Sverige. Stenarna innehåller inkapslad solljus, havets saltstänk och urgammal energi. De badande turisterna som kommer och går har inte kunnat rubba stenarnas grundande verkan.

Ta med dig litet solglitter till din halvtråkiga tillvaro, till den långa vintern, och minns denna dag när du omfamnades av havet, när du smektes av solen, när du gick barfota i vattenbrynet, betraktande glittrande sand på havsbotten.

Ta med dig denna stund, inkapsla solens värme, i en liten, vit sten. den kommer att alstra värme under de kommande, långa vintermånaderna.

Andas in havsluft, havsmänniska.

Resan inåt

28/8, på båten Agios Georgios, på väg mot Sifnos.




Silverbron över havet ser ut som änglarnas dansbana. Jag kan känna närvaron av Ljusets Änglar i alla regnbågens färger. De välkomnar mig till mitt nya jag med öppna armar. De ler som en moder, de sjunger knappt hörbart, de dansar i motljuset som virvlande dervischer. Alla mina resor har haft samma mål, att vakna upp ur ekorrhjulet, att hitta tillbaka till mig själv.

Mitt tvära resesällskap har rollen som lotsen över ån Stix, till dödsriket, han visade mig den fysiska vägen hit. Han har ett syfte i det hela. Att hålla mig på jorden, att fungera som resesällskap mellan två punkter på världskartan.

Jag känner mig fullkomlig som jag är just nu. Jag har inte bråttom. Jag har inga plikter. Jag tillåter mig själv att njuta av tillvaron.

Jag har kommit hit för att se sanningen om mig själv. Små saltkristaller glimmar på min hud, på mina fingrar som håller i pennan. Livet är. Nu.

Skönheten finns i betraktarens ögon, vem är det som betraktar genom mina ögon? Vem är själen som speglar sig i mina ögon? Hur stor är själen? Hur lång? Hur vid? Vilken färg har den? Är den blådisig som luften? Är den konturlös som bergen i horisonten? Kan den utvidga sig som vatten? Kan den förvandlas till fukt och falla ner som regn på en annan plats?

Är vi rent av pelare av ljus? Har vårt ljus blivit grumligt av alla bekymmer och vardagens måsten? Har ljuset krympt av stress? Välkommen till det Egeiska havet, här kan du tvätta rent ditt ljus.

Jag kom hit för att minnas mitt ursprung som havsmänniska. Mina fenor har torkat ut. Min sjöjungfrustjärt har krympt till oigenkännlighet. Känslan finns kvar. Den blåa färgen. Havets bris. Solen som jag avgudade. De små, nästan osynliga ljuspartiklarna som försåg mig med information. Det var då. Vi kom ur havet. Vi steg i land på Lemurien och svävade över landskapet som små halvgudar, stigna ur vågorna. Vi levde långa liv, vi blev flera hundra år gamla. Vi botade själv våra obalanser med hjälp av energierna som tillgängliga för oss.

Vi levde på Atlantis. Vi älskade ljuset, solljuset, månljuset, ljuset i kristallerna som vi projicerade mot oss för att förstärka våra energikroppar. Vi älskade ljuset inom oss. Vi var ljusvarelser av högsta grad. Vi levde i kärlek och harmoni med allt levande. Det var paradiset på jorden till den dagen då vi släckte ljuset och lämnade allt.

Vår tid var över. Jorden föll i mörker under eoner av år. Nu är ljuset åter här, kanaliserad genom mina och dina händer, starkare än någonsin.

Resan till Grekland

Det är dags att minnas, dags att reflektera.
För två månader sen satt jag på planet och tittade neråt genom fönstret. 

Då var jag på väg utåt, mot nya äventyr i Grekland. Nu är jag på väg inåt, mot det inre seendet. 



27/8
Det Egeiska havet ligger som en silverspegel, blank och skimrande under oss. 
Solens reflektioner.
Vingar.

Vi flyger mot Grekland.
En favorit i repris.
Det var för sex år sen vi var här sist.

Pireusbussen har bytt skepnad och fått luftkonditionering installerad. Förra gången svettades vi alldeles utmattade på en dammig, het eftermiddag på väg genom förorterna till hamnstaden Pireus, varifrån båtarna till öarna avgår.

Busschauffören gasar på, bussen skramlar som en gammal konservburk.

Gatunamnen är på grekiska, omöjliga för att lösa för oss, trötta resenärer. Vi frågar efter gatan Evripidou och hittar till sist rätt till Hotel Anemoni. En kall Mythos och grekisk sallad på en taverna, vi sitter ute och det är 30 grader varmt klockan nio på kvällen. Osten smakar get, jag låter att bli den, tar istället friterad zucchini från mitt resesällskaps förrätt. Jag funderar att börja blogga, en vegetarian på vift.

På vägen till hotellet stannar vi på en bar och delar på en baklava, söt och sliskig med mycket honung i. Det är skönt att duscha efter Pireus fuktiga värme som sätter sig som en tegelsten på huvudet. Vi är bara halvvägs på vår resa. Imorgon går vi upp halv sex och går till hamnen, jag med min resväska som har bara tre hjul. Det fjärde hjulet gick sönder i Shanghai.

Ventourian SeaLines, here we come. Båten heter Agios Georgios.

28/8

Morgonen välkomnar mig med varma och fuktiga armar. Det här är Pireus, Hotel Anemoni, i gryningen. Vi har duschat. Vi står redo. Jag stoppar min tunna jacka i ryggsäcken ifall det skulle bli blåsigt på det öppna havet under båtresan till ön Sifnos.

Luftkonditioneringen brummar som en för tidigt åldrad traktor. Detta ljud hörde jag till och från under natten genom öronpropparna. Nu är det morgon och vi siktar mot nya äventyr. Idag får vi se havet. Det stora blåa.

Efter ett mödosamt släpande av min tunga resväska på tre hjul kom vi till hamnen. Biljetter fanns att köpa i Blue Star Ferries kontor för vår båt också. 34 euro fattigare tar vi sikt mot första bästa café. Kaffe och en frasig, nygräddad ostpaj smakar himmelskt.

Mitt resesällskap skyller på trötthet när han inte kunde stava mitt namn på biljettkontoret, efter sju år tillsammans. Kan man vara mindre intresserad av den man bor med? Hur svårt kan det vara? 

Vårt inrutade zombietillvaro med jobb, Facebook  stökig lägenhet och inkommande höst byts ut mot här och nu, närvaro i stunden. 

Svetten lackar, det blir alldeles blött under rumpan på bänken där jag sitter i min vita sommarkjol. Agios Georgios vaknar till liv. Den skakar våldsamt. Den ruskar av sig nattens dvala, solen tittar ut bakom de fula, gråa husen i hamnen. En eftersläntrande motorcykel kör in på bildäck i sista minuten. Nu är det dags.





Vi lägger ut, mot havet. Brisen är ljum som modersmjölk, honungsdoftande, inbillar jag mig, bland bensinångor och havslukt. Det disiga, orangefärgade motljuset bleknar snart och ersätts med blågrå, yrvaken morgon. Bakom min rygg går solen upp. Livet är nu. Havet är. Luften är. Jag är. Jag tillhör livet som kretsar sig runt mig denna tidiga augustimorgon, på Egeiska havet. Svårare än så är det inte, livets gåta. Jag håller i pennan men det är Universum som talar genom mig.

Jag behövde åka en lång väg, bli utmattad, dra en tung resväska för att vakna, för att landa i mig själv. Med en självklarhet som havet vi färdas på, som luften vi andas, hittade jag min egen röst. Alla bitar föll på plats, här i Grekland, på en resa mellan två punkter på kartan, föll jag inåt och nådde brunnens botten.

Livet började flöda genom mig. Orden kom så fort jag fattade pennan. Jag behövde inte tänka, inte grubbla, inte formulera meningar. Jag behövde bara vara i mig själv och ta emot det som kom genom mig. Allt som har varit och allt som kommer att hända trängdes ihop i denna stund, nuet. Med en oerhörd lättnad andades jag in den blåa, fuktiga luften ombord färjan Agios Georgios och kände att jag hade hittat hem till mig själv.

Mina rötter växte ut ur mina sandalklädda fotsulor, genom det blåmålade däckgolvet, genom maskineriet, genom djupet och slog rot på havets botten. På Egeiska havet var jag grundad, jordad som människa i den här inkarnationen.

Solen smekte mig. Vinden rufsade mitt hår. Jag njöt av att vara. Den grekiska flaggan, blå och vit, fladdrade. Min aura blev större och jag visste, oavsett var jag befann mig, var det rätt plats. Jag var på rätt väg, mot det stora, blåa och mot mig själv.

Samma dag, 28/8, kl. 08.52



I horisonten ser jag de svaga konturerna av bergen, som en drakrygg ligger de dimhöljda bergen där, nästan inom räckhåll. Solen välkomnar mig till Grekland. Vinden skakar på min hatt, litet lätt. Underbarare än så här kan livet inte vara.

Att vara ett med elementen, med luften, med vattnet gör mig fullständigt lugn och tillfreds med mig själv. Hit vill jag komma med mina barnbarn, jag en excentrisk författarinna på väg att födas, vill ta hit de små som komma skall. Jag vill visa dem allt det här som jag bär inom mig. Jag vill räcka vidare, till nästa generationen, tilliten och nyfikenheten om att upptäcka nya världar. Nu som då kommer jag att sitta  i en vit klänning och en stor hatt på huvudet, och bli välkomnad av livet.

Air Type Seats inne på båten får vänta. Jag vill se havet, jag vill känna solen, jag vill lyssna på vinden. Jag vill låta mig att skakas till liv av Agios Georgios brummande motorer. Jag vill känna var min kropp börjar och slutar. Jag vill känna gränsen mellan mig och livet. Huden, solsmekt, är gränsen mellan mig och Grekland.

Något håller på att hända, jag känner det med alla mina celler. Något håller på att väckas till liv. Något som har glömts bort sedan urminnes tider är på väg att komma upp till ytan. Jag väntar på det som ska återfödas, ur havet, ur luften, ur solen, ur jorden. Jag är tacksam mot mitt vardagsjag som tillät mig att göra den här resan till mitt ursprung.

Jag hör svävande steg. Hur kan de svävande stegen höras? Nej, de kan inte höras, de kan kännas. Eoner år sedan hade vi inga fysiska fötter, vi gled fram en bit ovanför jordens yta som halvgenomskinliga, halveteriska varelser. Vi, folket av Lemurien och Atlantis, har väntat på denna stund så slöjan mellan världarna blir tunnare. Det är nu vi får tillgång till våra tidigare gåvor, vår urgamla visdom. vi har kommit hit för att vara med på jordens uppstigning, energiförhöjning från den tredje till den femte dimensionen.

Vi behöver bara vara, vi frekvenshållare. Vi behöver bara vibrera så som vi alltid har gjort, högt och rent, för att höja på jordens frekvens. Vi behöver att andas in luft gnom våra sju chakran och andas ut genom våra tio chakran. Att börja göra det på det öppna havet mellan Pireus och Sifnos är ypperligt.

Solen väcker upp mina ljuskoder, de som släcktes för länge sedan då vi inte längre var värdiga ljuset. Dessa trauman mullrar inom oss ljusarbetare. Vi var tvungna att släcka ljuset innan Atlantis gick under. Ljuset togs ifrån oss. Nu, denna stund, den 28 augusti 2013, är vi värdiga ljuset igen. Vi har gått igenom mycket, sorger, besvikelser, skuldkänslor för att rena våra energikroppar. Idag är ett bra tillfälle att häva all gammal bagage överbord färjan Agios Georgios. 




Så mycket lättare känner jag mig. Plötsligt känns det att jag inte behöver vara den jag har varit. Jag är en öppen, ren anteckningsbok som livet får skriva i. Jag välsignar mitt förflutna men det har ingen betydelse längre, allt som finns är nytt och spännande, i denna stund, nuet.






onsdag 23 oktober 2013

Stenen




I början av augusti var vi vid offerstenen i skogen och jag gjorde anteckningar...

Offerstenen ligger på sin plats i skogen, i närheten av den gamla kvarnen, ovanför ett rött hus i Blackeberg. Någon har lagt en liten, brun småkaka mitt på stenen. Någon har smakat på kakan, en vätt eller en älva?


Jag ville visa platsen för min son och frågar om han kan känna något, om han kan få information via känslor, bilder eller dofter.


- Det känns att det här har varit en del av vatten, det forsar ner vatten uppifrån. Stenen har stått vid en hög klippa, det är mycket rörelse i vattnet…


Troligtvis flyttades stenarna när inlandsisen smälte. Den här stenen står på tre små stenar och kallas för uppallat block eller en liggande höna. Han tittar inåt, använder sitt inre seende och beskriver bilderna som flimrar förbi.


- Ett blont barn, ett litet spädbarn med pampersblöja.


Kanske någon har bytt blöja på sitt barn med stenen som improviserad skötbord?


- Stenåldersmänniskor, smutsigt, tovigt hår, de har trasor på sig och skinn, gamla verktyg. De sitter och äter, lutar sig mot stenen, de gömmer sig bakom stenen och jagar.


- Barn leker här, ljushyade barn, blonda.


- Stenen är jordad, jag får en påminnelse om att vi är alla ett, att det växer rötter under stenen.


- Kan du fråga om stenen kan berätta en hemlighet? frågar jag ivrigt.

- Det finns en sagovärld under den med långa tunnlar och kammare, där finns mycket osett och spännande. Det finns skimrande stenar i gångar, det är en spännande värld. Tunnlarna leder åt alla håll, det bor små människor där nere. De är små, gamla och visa. De har breda pannor och breda, kraftiga händer, långa, gråa skägg. De har röda konhattar på sig.


- Hur ser deras kläder ut?


- Gråa och gröna, och röda hattar, som i sagorna. Det här är kanske bara mina fantasier, avfärdar han snabbt.


Då berättar jag att vi står vid en urgammal offersten men mer än så vet jag inte.


- Kanske offrades det djur förr i tiden här, säger jag och fingrar de smala, ojämna rännorna på ytan som användes för att samla blod. De små groparna, skålgropen eller älvkvarnen användes på brons- och stenåldern för att blidka älvorna. Säd maldes i groparna för älvorna, enligt fornnordisk folktro styrde älvorna över skörden.
Han lägger händerna på stenen igen och blundar.


- Det har funnits blod på stenen, inte bara djur utan människor också, halsar har skurits. Det luktar urin. Våldtäkter. Eld, brasor. Spädbarn har offrats. Vargar har ätit  människokött. Vargar har blivit bundsförvanter till människor och följt dem.


- Människor med dåliga tänder har ätit människokött.


- Fullmånen har lyst på stenen. Häxor har hämtat hit färska örter och blommor. Hästvagnar har åkt förbi. Öl har druckits ur gamla träsejdlar.

- Stenen känns mjuk nu, den vibrerar.

- Mitt i stenen finns en ljus kärna men runt den är det mörkt. Det finns lugn och sanning i stenen.


- Häxor har skrattat här mycket. Häxor med svarta, höga hattar har skrattat här.


- Det har lagts avföring på stenen och flugor har samlats på den, urin och avföring. Det stinker urin från sidorna.


- Björnen har stått här med framtassarna på stenen. Fåglar, skator och kråkor har ätit av offergåvorna. Stenen har sett åska, stormar och kalla höstkvällar, en brasa har tänts på vänster sida om mig. Folk har hämtat hit grenar med gröna löv och täckt köttet med grenarna. Färska löv har lagts på rådjurskött.


- Isbjörn, lodjur, stenen har sett is, vatten med ytan täckt med is. Stenen har sett stark sol, dueller där folk har dött, spjut.


- Små barn har lekt runt stenen barfota, med tovigt hår, ansikten täckta med smuts, med glimten i ögat, leende på läpparna, små barn, fina själar. En tjej, 4-5 år gammal, står på den lilla stenen och kramar om den stora stenen, mörkhårig, brunett, bred panna, bruna ögon, tänderna i överkäken lutar inåt, europeisk näsa, små, smutsiga händer men rena naglar, en korthårig pojke, 6-7 år, leker tillsammans. Jag får rysningar, säger han och öppnar ögonen.


Jag sitter på huk med mitt anteckningsblock och skriver upp det han säger. Jag skulle också vilja se inre bilder, ha ett inre seende. När jag blundar ser jag mörker eller ibland färger, mest blått och lila. Vi är olika och uppfattar de osynliga energierna på olika sätt.


Jag lägger mina händer på stenen och kanaliserar ljus till den.
Den har väntat länge för att få berätta sin historia.
Som tack lägger jag ett grönt ekblad under den halvätna småkakan, inte för att återuppta offerriterna utan för att ge stenen något friskt, levande och läkande.