tisdag 31 december 2013

I detta avslut finner jag min början


Finns det finare sätt att avsluta året än att gå till Katarina kyrka och delta i Nyårstoning med Marie Bergman?
"I detta avslut finner jag min början" sa Marie Bergman och tog ton, hjärttonen, samtidigt som vi vände oss mot de olika väderstrecken.

Söder, sol, solljuset strålade in genom de höga fönstren fast det hade regnat på morgonen. Tonerna, toningen öppnade upp för det nya, spännande, ljusa som finns framför oss. Nelson Mandela fanns närvarande i orden, i dikterna, i periferin. Världstonen, kärlekstonen ljudade i Katarina kyrka denna allra sista dag, år 2013.

Jag kände att jag var på rätt plats, vid rätt tillfälle som alltid när jag deltar i evenemang som får mig att känna levande. Jag, tillsammans med andra människor, gick runt i kyrkan och gjorde oss redo att blicka mot det nya året som finns några timmar bort, som ett barn som väntar på att få födas.

FörlåtMig

Dikten, tryckt på kortet, skriven av Stefan Gunnarsson, fann jag på bänkraden. Marie Bergman hade lagt några dikter som Nyårsgåva på bänkarna, att ta med sig hem. Läs mer på http://stefangunnarsson.se/blogg/

Vill du också gå på toning i Katarina kyrka, läs mer på http://www.bergmanvoice.com/

torsdag 26 december 2013

Tillit i Tel Aviv


Jerusalem/Tel Aviv 2013-12-14
Tidigt på morgonen, direkt efter frukosten, gick vi in genom Herodes Porten, mot Klippmoskén och Tempelberget. Den gyllene kupolen är symbol för Jerusalem och det var därifrån profeten Mohammed tog sats och flög till himlen tillsammans med Ärkeängeln Gabriel på sina nattliga turer. 

Vakterna vid klagomuren, där träbron till moskéområdet börjar, släppte inte in oss. Tempelberget var stängt idag.  Att gå i den tjocka snösörjan bland apelsinskal och sopor som låg på gatorna, var inte lätt. Vi mötte turistgrupper med stora, tjocka plastkassar runt skorna, med texten "Jerusalem Hotel". Våra tunna, israeliska plastpåsar började gå sönder. Tack och lov snöar det inte idag men det är mer vatten på gatorna än igår.

Vi vandrar längs Via Dolorosa igen, mot den Heliga Gravens kyrka som ligger på platsen där Golgata låg. Inne i kyrkan kan man se en bit av stenen, Golgata, där Jesus korsfästes. I förrgår missade vi att gå in i Jesus gravkapell som är byggd på platsen där grottan han begravdes i låg, innan änglarna rullade bort stenen från dörröppningen.

Energin i kapellet är stark, den flödar upp och ner genom mig. Från himlen och till jorden, och tillbaka till himlen. Jag finns mitt i brytpunkten, med mina blöta fötter, insjunken i min kropp. Så många böner har betts i det här kapellet, i den här kyrkan, av så många pilgrimer genom åren, genom årtusenden.



Vi dricker te med mynta vid en gränd och får betala 60 shekel, nästan 120 kr för två små glas te, det känns som ett rån. Något jag inte kommer att sakna är Jerusalems köpmän, de vet hur man ska sälja och hur man ska ta betalt. Inte undra på att Jesus välte myntväxlarnas bord och stånden där man sålde duvor när han red till Jerusalem. Testället ligger inte precis i ett tempel men inte långt därifrån, bara några stenkast från den heliga kyrkan.

Vi ska dela taxi med ett ungerskt par, till Tel Aviv, som är nästa punkt på vår resa. Idag när vi ska lämna Jerusalem, skiner solen från en ljusblå himmel. Snön ligger vit och tjock över de muslimska gravstenarna. Om du någonsin tänker åka till Jerusalem och det är risk för regn, ta med gummistövlar. Taxin ska komma halv tolv, vi sitter i receptionen med våra väskor och väntar.
- No taxi, säger killen i receptionen och flinar. The road to Tel Aviv is closed.
- Men vi åkte till Betlehem igår, försöker jag.
- No taxi, upprepar killen.

Vi bestämmer oss att gå ut och komma tillbaka vid klockan ett, för att se om motorvägen har öppnats. Salah ad Din gatan ligger öde bland snödrivor och vattnet som stiger. Inte en enda öppen restaurang eller café, bara stängda affärer. Beror det på Shabbaten, judarnas helg? Vi går med våra ankfötter av trasiga plastpåsar upp till Jerusalem Pilgrims Hotel, och sätter oss på sofforna. 
- Köket är stängt, säger servitören när jag beställer en tonfisksmörgås.

Vi blir inte förvånade, vi har mötts av stängda dörrar och vägar dagligen under den här resan. Reiki och Ärkeängel Mikael har fått jobba för fullt för att vi ska klara av alla oväntade situationer och påfrestningar. Efter en lång väntan får vi två toast med ost till lunch, bättre än ingenting. Tillbaka på hotellet möts vi av samma budskap, det finns ingen möjlighet att ta sig till Tel Aviv, polisen har stängt av vägen. Vi sitter och väntar, vi och det försynta ungerska paret. Killen i receptionen ringer till olika taxibolag, en vill ha 800 shekel för att köra oss till Tel Aviv, via småvägar. Vi tackar nej.

Fyra italienare kommer in och hämtar sina resväskor.
- Ska ni till Tel Aviv, frågar ungraren.
- Ja, till flygplatsen.
- Hur, frågar jag.
- Med taxi...
- There is no taxi, svarar alla i kör.

Ungraren kommer med ett förslag, vi är åtta personer och betalar 100 shekel var, då kan vi dela en servicetaxi. Först vill föraren ha 150 shekel per person men plötsligt blir det grönt, taxin är där efter fem minuter. Vägen har öppnats, vi kör genom motorvägen till Ben Gurion flygplatsen, där italienarna stiger av och vinkar till oss. Taxichauffören kör mot Tel Aviv, till Allenby Street 6 där vi ska bo på Liber Sea Shore Suites.















Hotellet ligger intill stranden, jag ser palmer och en ljusblå himmel. Vi river av plastpåsarna runt skorna och slänger dom i papperskorgen utanför hotellet. 

- Kommer ni från Jerusalem, frågar receptionisten. Hur lyckades ni att komma därifrån?
- Med taxi.
- Vad betalade ni? 
- För mycket, 100 shekel per person och vi var åtta i bilen.
- Det är alldeles för mycket, nu behöver han inte jobba på en vecka, 24 shekel är ett normalt pris för oss, upplyser den trevliga killen i receptionen.

Det är som att komma till himmelriket, det finns ingen snö, inget vatten på gatorna. Vi kan duscha med varmt vatten. Vi har värme. På sängen ligger två vinglas och en liten flaska rödvin. På en bar i närheten träffar vi det ungerska paret igen, av en slump. Dessa märkliga möten mellan människor av en orsak, okänd för de berörda. I en hebreisk tidning finns bilder från Jerusalem, vi gissar att det står "Snökaos i Jerusalem". 

Imorgon fortsätter resan till Ben Gurion flygplatsen, till den rigorösa säkerhetskontrollen. Jag tittar på mina fotavtryck i den fina sanden, på stranden i Tel Aviv och befinner mig vid den här resans slutpunkt, nästan. Det som finns kvar är utmaningen att ta sig till flygplatsen, med tanke på hur resan har varit kommer vi förmodligen att mötas av inställda tåg och vägar. Det känns som ett normalt tillstånd, den här resan har lärt mig att lita på min egen förmåga att lösa problem, att lita på min intuition, att lita på änglarnas hjälp, att ha tillit, tillit till livet.







onsdag 25 december 2013

Rachel's Crossing och att lära sig en läxa i Jerusalem


Betlehem/Jerusalem 2013-12-13
Inne i en affär, den enda som var öppen, köpte jag örhängen med palestinska mynt och en svart, handbroderad schal. Efter en kopp myntate i ett lokalt gubbfik var det dags att ta sig tillbaka. Vi bestämde oss att gå till busshållplatsen som låg en kilometer bort, för att se om bussarna hade börjat gå.

Vi blev visade till olika sidor av samma väg, av olika personer. Till sist sa någon att det inte gick några bussar till Jerusalem på grund av snön. Vi tog taxi till Checkpoint 300, även kallad för Rachel's Crossing, som fortfarande var stängd. Mannen som väntade med oss för att gränsen skulle öppnas var en kirurg på väg till sitt jobb, på ett sjukhus i Jerusalem. Han ringde till sin vän på andra sidan muren och bad honom att prata med de israeliska soldaterna. Efter en stund tog han oss med sig till en annan ingång som var avsett för bilar, vi traskade i det rinnande vattnet på gatorna, skorna inlindade i trasiga plastpåsar blev blötare och blötare. Dörren mitt i muren öppnades inte. Någon hade målat ordet LOVE med graffiti på muren.

Jag bad Ärkeängel Mikael att öppna gränsen för oss, att öppna järngrindarna med sitt svärd av ljus. Jag skickade Reiki till situationen, till resan, dagligen. Utan änglarnas hjälp hade vi inte klarat oss under den här resan. Mikael har hållit mig i handen när jag har halkat mig fram på isiga trappsteg i gamla stan, mer än en gång.

Mannen ringde ett nytt samtal och fick meddelande att vi skulle ta oss tillbaka till Checkpointen som nu skulle öppnas för oss. Passkontroll, säkerhetskontroll, lägg allt på bandet, gå genom kontrollen med blöta strumpor, skorna på bandet. Kontrollanterna tittade knappt på våra pass men palestiniernas papper granskades noggrant.

Vi andades ut av lättnad efter att ha passerat gränsen. En ny taxi till Jerusalem, till Damaskus Gate. I hotellet tog jag av de genomblöta kängorna och de smutsiga jeansen, och bytte till dubbla leggings och kjol. De trasiga plastpåsarna slängde jag i papperskorgen.



Vattnet är jordande och renande. Snön är renande. Är det meningen med den här resan att vi ska jordas och renas? Ska vi med våra blöta, frusna fötter känna oss jordade, sjunka in i våra kroppar, bort från huvudet, bort från tankarna, tillbaka till våra fötter, och via fötterna till rötterna i jorden?  Efter att ha tagit på mig torra strumpor och dubbla plastpåsar runt gympaskorna gick vi ut igen, för att äta en sen lunch innanför murarna. Hummus och pitabröd, 14 shekel, som hittat.

För att leta efter en bankomat tog oss till en ny, lång runda till Jaffa Gate, och tillbaka genom mörka gränder, till Damascus Gate. Nätterna är iskalla. Jag vaknar genomfrusen på småtimmarna och har svårt att somna om. Värmen funkar någorlunda dagtid men inte på natten. Varmt vatten finns bara på morgonen och på kvällen. Idag var det elavbrott flera gånger. Det snöar inte varje år i Jerusalem men vi är mitt i ett snöoväder som drar över den heliga staden, om och om igen. Snön på gravstenarna blir högre och högre. De många trapporna i gamla stan är hala, snötäckta, farliga att gå på. Vi har gått fram och tillbaka på Via Dolorosa till den graden att vi har fått träningsvärk.

Vi har inte varit rädda för att gå genom mörka gränder på kvällarna. Vi har känt oss trygga ty Ärkeängel Mikael är med oss på den här resan. Palestinska ungdomar har kastat snöbollar på oss från taken och från murarna, men ingen har kastat stenar på oss. Någonstans läste jag att ultraortodoxa judar kan spotta eller kasta stenar på västerländska kvinnor som går med tighta jeans under Shabbaten. Några snöbollar har det blivit, men inte värre än så.

Religionerna möts här och går hand i hand. Böneutropen hörs från moskéerna med jämna mellanrum, ljusen brinner framför ikonerna i kyrkorna, judarna står mot klagomuren med böner skrivna på papperslappar, instuckna i muren. Utanför Jaffa Gate köpte vi öl till kvällen, i denna torrlagda stad, ölen står för kylning i draget på fönsterbänken. 

Snart är det dags för nya plastpåsar runt skorna och färd till någon restaurang som kan tänkas ha öppet. Judarnas Shabbat har börjat. De tänder ljus och korkar vinflaskorna inför middagen, inomhus. Våra ansikten blir piskade av blåst och blötsnö.
Tappert går jag ömsom mitt på körbanan där det är mindre snö, ömsom på trottoaren. Jag försöker att undvika de största vattenpölarna. Vi ser inte skylten till Jerusalem Hotel innan vi har torkat av glasögonen.

- Det finns ingen mat, säger servitören, bara vin och drinkar när vi går in som två snögubbar med plastpåsar runt skorna, snötäcke på axlarna, vattnet droppande från luggen. 

Vi sätter oss i närheten av lågorna av en oljevärmare, i den kalla och fuktiga restaurangen. Två öl senare hör jag två damer att beställa soppa. Vi vinkar till servitören och det visar sig att vi kan få två skålar linssoppa. Undrar om det är samma soppa som Esau sålde sin förstfödslorätt till sin bror Jakob?

Jag tackar Gud att jag har huva i min jacka. I hotell Rivoli går jag genom den vanliga proceduren i Jerusalem, blåser min jacka och skorna med hårtorken, på högsta värme. Fläkten på väggen börjar blåsa kall luft, det nalkas en ny natt i Jerusalem. Jag vinkar till andarna på begravningsplatsen, genom gardinen. Ölen på fönsterbänken står och väntar, iskalla. Vi har baklava också i vårt provisoriska kylskåp. Frågan är om jag ska sova med tröja och kofta på mig inatt?

Jag är i min kropp, jag kämpar för det mest elementära, att ha torra kläder på mig, att ha torra skor, att ha värme, att ha mat. Är det baschakrans dag, idag den 13 december 2013? Hur kan de mest basala och det mest andliga gå hand i hand? Välkommen till Jerusalem, här kan du sammankoppla kropp och själ, och bli ett!

När jag packade inför resan höll jag min lila, långa täckkjol i händerna och ville ta den med mig. Enligt prognosen skulle det bli regnskurar, så kjolen fick stanna hemma. Vem behöver väderprognoser på nätet när alla svaren finns inom oss? Om jag hade lyssnat på min intuition hade jag haft en varm, vattenavvisande kjol att ha på mig i stormens öga. Ännu en läxa, när lär jag mig att lyssna på min intuition?




tisdag 24 december 2013

Stjärnan i Betlehem


Jerusalem/Betlehem 2013-12-13
Vi vaknade ännu en gång till ett vitt Jerusalem. Det låg tio centimeter snö på de muslimska gravstenarna utanför hotellfönstret. En vit sörja i frukostrummet bredvid hummusen visade sig att vara tjock yoghurt. Hummus, några oliver, yoghurt, sylt och torrt pitabröd till frukost. Kanske brödleveransen uteblev p.g.a. snön.

Jag tog plastpåsar över strumporna och plastpåsar runt skorna, olikfärgade dessutom. Igår skrattade vi åt turister som traskade runt med plastpåsar runt fötterna, halkande som Bambi på hal is. Idag gör vi samma sak själva, utan att skratta.

Det var ännu värre ute på vägarna än igår. Is, snösörja och vattenpölar under snön, så djupa att vi fick vada över gatorna. 
- Betlehem, ropade föraren från en sherut, servicetaxi.
Vi sprang fram till bilen, hoppade i och var på väg till Betlehem, Jesus födelsestad. 

På grund av snöovädret gick inga bussar till Betlehem idag. Sherut var det enda alternativet, trettio shekel per person. Föraren droppade oss av vid israelisk checkpoint, säkerhetskontroll, en lång gång genom en låg byggnad, gallergrindar, utanför en mur som omringar Betlehem. Gränsen verkade inte vara öppen. Det stod en skara människor bakom järngaller, gamla män, unga män, en enstaka kvinna, några hade stått där sen klockan fem på morgonen.

Karuselldörren mot Betlehem började snurra, vi gick igenom en ny lång gång som slutade på den palestinska sidan. Ut i snösörjan igen, efter en stunds förhandlande med taxichauffören packade vi oss i en taxi tillsammans med tre tjecker. En stor julgran dekorerad med röda kulor stod på torget bredvid Födelsekyrkan. Dörren in i kyrkan var låg, man fick böja sitt huvud, och böja sin rygg för att gå in.




Jag la händerna på stjärnan på golvet i födelsegrottan, den markerar platsen där Jesus föddes, platsen där Kristusenergin kom till jorden, platsen där himlen öppnades. Inne i kyrkan tittade Jungfru Maria i röd klänning, med barnet i sin famn, på mig. Moder Maria-energin var påtagligt starkt inne i kyrkan. Jag stod tyst i energin och lyssnade på pilgrimernas sång, i Födelsekyrkan, i Betlehem.


söndag 22 december 2013

Snöstorm i Jerusalem


Jerusalem 2013-12-12
Efter en regnig eftermiddag på Via Dolorosa vaknar vi till ett vitt Jerusalem. Det snöar över den muslimska begravningsplatsen som ligger bakom hotell Rivoli. Efter en stunds traskande i snöovädret börjar jag vänja mig vid väderförhållanden. Jag går på Via Dolorosa med blöta skor, huvan över huvudet, stora snöflingor fallande på mina ögonfransar.

Kristus gick här barfota, dragandes en tung träkors över axeln. Han föll flera gånger längs vägen. Jag kan uppfatta kvinnornas känslor när de torkade av svetten på hans panna. Deras steg ekar på Jerusalems gränder. Deras tårar finns inkapslade på stenarna jag går över. En gammal man visade platsen där romerska soldater kastade tärning över hans kläder, konturerna av spelplanen fanns ristade på golvet. Energin var kall, uråldrig, stum som en vägg.

Jag la händerna på stenen, på platsen där Kristus kropp sveptes efter hans död. Det är inte längre samma sten, men platsen, den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem är densamma efter 2 000 år av lidande. Lidandet finns inpräglad i murarna som omger gamla stan. Snön som faller över Jerusalem, vit och oskyldig, kommer med helande och renande energier. Som om Universum vill täcka över allt det gamla med nya, ljusare energier. Ljuset har kommit till Jerusalem i form av snö.

Som syndafloden rinner vattnet, av smält snö, genom Jerusalems otaliga trappor och hemlighetsfulla gränder. Dyngsura glimtar vi en eld på en mörk gränd.
- Vill ni ha te med färsk mynta, frågar mannen vid en samovar.



Han gör plats för oss runt elden. De som sitter där makar på sig och gör ringen runt elden större. Sådan är är palestinsk gästfrihet, alla får plast i värmen. En fransk kvinna sitter barfota, hennes blöta strumpor hänger på tork, på en stock vid elden. Alla sipprar på myntate med färska, gröna blad flytande i glasen.

Vi har hittat Jerusalems hjärta där det brinner en evig eld. Vi sitter i mitten, där nuet blandas med historia. Israeliska soldater i full mundering passerar på gatan längre bort. Vi sitter inne i en arkad, i dunklet där gnistor slår i den fuktiga luften och ritar kodord med eldbokstäver på väggarna.

När vi går lägger de en bit bröd i våra händer, vi bryter brödet för oss och mänskligheten. Vi bryter brödet för den heliga staden. Vi bryter brödet för de som inte har något bröd att bryta av.

Efter en lång marsch genom snöslaskiga gator, genom stora vattenpölar, genom hala stenbeläggningar når vi fram till hotell Rivoli, i närheten av Herodes Port. Vi lånar hårtork från receptionen och blåser våra jackor och skor, om inte torra, lite torrare än genomblöta. Jag lovar för mig själv att ta med gummistövlar på nästa resa, om det finns risk för regn. Jag tog av de blöta jeansen och klädde mig i dubbla leggings och svart kjol. På fötterna torra gympaskor var jag redo för en ny vandring genom gamla stans gränder, och snön, den föll på oss. Vi gick i mörkret längs mörka gränder, här och där brann en ensam brasa.


Resan kan börja


Arlanda 2013-12-11, kl. 04.45
Resan har börjat, mot det heliga landet, mot den heliga staden, Jerusalem. I sista stunden stoppade jag en liten ikonbild, Gudsmoder av Konevitsa, köpt i Nya Valamo Kloster i Finland, i min halsväska. Ikonen får skydda oss på den här resan, ännu en resa, för att upptäcka nya världar och världsdelar.

Tanken att åka till Israel föddes som en ensam stjärna på kvällshimlen efter att jag hade hört prästen i Kungsholms kyrka berätta om sin resa till Betlehem, till staden där människor och religioner möts.

- Åk dit om ni har möjlighet, sa han.

Av alla dessa flyktiga tankar som lyser en tid för att släckas ner av vardagens slentrian blev denna lilla stjärna blinkande i mitt inre. Jag greppade tag på möjligheten och bokade flygbiljetter till Tel Aviv. Just nu är jag tillfreds med mig själv, att vara i början av en ny resa är alltid spännande. Nya upplevelser väntar. Ett nytt land väntar, som en oskriven bok.

Jag har skickat Reiki för resan och bett mina skyddsänglar att följa med. Jag har bett Ärkeängel Mikael att sätta en skyddande bubbla av vitt ljus runt min aura, en ljusbubbla som släpper genom bara positiva energier. 

Jag har skydd, resan kan börja.

lördag 7 december 2013

Kristallceremoni


Det var ett tag sen när jag träffade Zoë och gjorde kristallceremoni tillsammans med henne, med hennes vägledning. Under ceremonin höll jag en bergkristall mot mitt hjärta, mot mitt tredje öga och mellan våra händer, ovanför mitt huvud medan Zoë kanaliserade.

- Vi kommer från Sirius, sa hon. Du fick biljetten, du ficka åka ner för du hade det som behövdes...

Var det därför jag kände mig annorlunda som barn, som om jag inte hörde dit, i de djupa skogarna, i Östra Finland. Jag såg den sandiga byvägen bredvid vårt gamla trähus och bestämde mig att åka till världens ände när jag blev stor.

- Kände du något, frågade Zoë efteråt.
- Jag kände energin, svarade jag.

Hur kan man känna energin? Det kändes mjukt, blått, högt, kärleksfullt, hoppfullt och samtidigt väldigt bekant. Som vanligt såg jag inga inre bilder, inga vägledare, inga stjärnsystrar eller stjärnbröder, bara blålila energifält i mitt inre.

Men jag fick ord, jag skrev dikter om mötet när jag kom hem. Ibland håller jag samma kristall mellan mina händer och skriver ner budskap. Jag får kontakt om jag vill och om jag vågar tro på det. 

Vill du också göra en Kristallceremoni och få kontakt med ditt ursprung i stjärnorna?
Läs mer på http://www.zoeland.se/kristallceremoni.html

*******

GÅ MED STOLTA STEG

vi kommer bugande
vi hälsar dig välkommen

långa ljuspelare från Sirius C

släktingar till delfiner 
kattmänniskor

alla dessa lösa trådar i ditt inre

som ropar på uppmärksamhet
kommer att vävas till ett tyg

kristallen i dina händer 


kopplar ihop dig med ditt ursprung

slöjorna mellan våra världar
kommer att rivas bort av vinden

kristallen mot ditt hjärta


sammanbinder dig med oss

din roll är viktig i uppstigningen
vi har följt dig under en tid

gå med stolta steg på jorden


*******

BLÅA ENERGIN

med ett leende mötte jag de osynliga
stjärnsystrar och stjärnbröder
från moderskeppet i luften

den slumrande visdomen i mitten
kände igen den blåa energin
som pulserade genom mig

med händerna ovanför mitt huvud
via bergkristallspetsen
öppnades kanalen på nytt

*******