 |
| Aporna på balkongen |
 |
| Pushkarsjön |
Pushkar är den indiska staden där jag faktiskt trampade på kobajs medan jag åt samosa, det sägs att det betyder lycka. Bussen går inte enligt en tidtabell utan när den är full. Tiden liksom existerar inte i Indien.
- Gå ut och köp biljetter där nere i kuren, röt busschauffören.
Tolv rupees fattigare kom jag tillbaka och min resväska var kvar, det här kanske blir en bra dag, tänkte jag. Färden mot Ajmer gick över Snake Mountain - Ormbergen och efter ett långt stopp på busstationen fortsatte bussen mot järnvägsstationen Ajmer Junction.
Jag lämnade min väska till förvaring och tog riksha till Dargah Sharif, Indiens mest berömda sufistiska monument. Rikshawallah sa till mig "Stå här" och försvann. Jag gav min ask av Marianne till en tiggerska, tror att hon behövde de kalorierna bättre än jag. Hon var dock inte nöjd utan ville ha kakor också, vilket jag inte hade.
Mannen dök upp igen och ledde mig till ingången där jag fick ta av skorna och lämna min ryggsäck och kamera under ett försäljningsbord med röda flaggor på. Med svart sjal på huvudet gick jag barfota bakom en vitklädd man som undrade om jag ville köpa röda flaggor och blomgirlander för att lägga på den heliga graven. Jag tackade nej och sa att jag bara ville titta runt lite, jag hade en kort stund på mig innan mitt tåg skulle gå.
Jag kände känslan, jag hörde trummorna och sången, jag gjorde avtryck med mina bara fötter på det svala stengolvet. Jag var i närheten av något heligt, något uråldrigt, något hemligt som vara nära att avslöjas.
- Money, pengar, sa mannen när han hade avslutat sin rundtur, pekat på min ryggsäck och skor, och föst ut mig genom porten.
Jag gav honom två mindre sedlar men han pekade på tiggare utanför helgedomen.
- De är väldigt fattiga, en till henne och den andra till honom.
Rikshawallah ledde mig genom trängseln längs de smala gränderna, och körde mig tillbaka till Ajmers järnvägsstation. Jag satt en lång stund utanför stationen och drack vatten ur min flaska till sista droppen. Jag köpte en samosa som färdkost, hämtade min väska och hittade "Upper Class Ladies Waitroom" som var alldeles tom. Under takfläkten samlade jag krafter för den kommande femton timmars tågresan.
Det ser ut som på zigenarlägren på stationerna, folk ligger och sitter på perrongerna med sina knyten och lådor, och inte att glömma, varma filtar. Precis när jag hade släpat min resväska över gångbron till perrong två kom tåget. Nu visste jag att det var mitt tåg, jag har lärt mig att titta på tågnumret. Tågen i Indien är väldigt långa och det kan ta tid att ta sig till rätt ända av tåget.
Jag låste resväskan fast på tåget med mitt röda cykellås, åt en samosa och en banan medan den indiska familjen i kupén dukade fram en festmåltid. Kvinnan mittemot mig åt på sin brits, ur många olika byttor, till och med skuren frukt till efterrätt och avslutningsvis en frenetisk tandborstning.
Två timmar senare fylldes vagnen av nya passagerare, tre indiska barn tillsammans med sin mamma. Det började bli trångt. En krympling hoppade förbi med sina kryckor, två poliser i kakiuniformer passerade, bärare i röd skjorta och vit turban gick med sin kärra fullastad med väskor.
Jag hade inte sett råttor än, tack och lov, som på stationen i Agra. Där kryllade det av stora råttor på spåret, Karni Mata templet kan slänga sig i väggen. Råttorna som jag missade i Bikaner fanns i Agra.
Barnens mormor, nani, kikade inte genom fönsterrutan gång på gång, och log. Barnen vinkade. Min svalaste dag hittills i Indien, vagnen jag reste i hade AC.
- Vart åker du, autie, frågade flickan bredvid mig.
- Till Benares, svarade jag.
Varanasi, Benares eller Kashi, den heligaste av städerna dit hinduerna kommer för att dö, för att komma ifrån hjulet av karma. Sällskapet i vagnen började spela brädspel som tanten mittemot trollade fram ur sin väska. Vi passerade Jaipur som såg ut som en tråkig storstad för mig som kommer från Pushkars heliga badpöl.
Tåget fortsatte att rulla fram genom det torra landskapet, såsom livet rusade tåget framåt. Denna tågresa, hittills den längsta i Indien med sina 975 km tog mig till den heligaste av städerna, Varanasi.
- Gå ut och köp biljetter där nere i kuren, röt busschauffören.
Tolv rupees fattigare kom jag tillbaka och min resväska var kvar, det här kanske blir en bra dag, tänkte jag. Färden mot Ajmer gick över Snake Mountain - Ormbergen och efter ett långt stopp på busstationen fortsatte bussen mot järnvägsstationen Ajmer Junction.
Jag lämnade min väska till förvaring och tog riksha till Dargah Sharif, Indiens mest berömda sufistiska monument. Rikshawallah sa till mig "Stå här" och försvann. Jag gav min ask av Marianne till en tiggerska, tror att hon behövde de kalorierna bättre än jag. Hon var dock inte nöjd utan ville ha kakor också, vilket jag inte hade.
 |
| Dargah Sharif i Ajmer |
Jag kände känslan, jag hörde trummorna och sången, jag gjorde avtryck med mina bara fötter på det svala stengolvet. Jag var i närheten av något heligt, något uråldrigt, något hemligt som vara nära att avslöjas.
- Money, pengar, sa mannen när han hade avslutat sin rundtur, pekat på min ryggsäck och skor, och föst ut mig genom porten.
Jag gav honom två mindre sedlar men han pekade på tiggare utanför helgedomen.
- De är väldigt fattiga, en till henne och den andra till honom.
Rikshawallah ledde mig genom trängseln längs de smala gränderna, och körde mig tillbaka till Ajmers järnvägsstation. Jag satt en lång stund utanför stationen och drack vatten ur min flaska till sista droppen. Jag köpte en samosa som färdkost, hämtade min väska och hittade "Upper Class Ladies Waitroom" som var alldeles tom. Under takfläkten samlade jag krafter för den kommande femton timmars tågresan.
Det ser ut som på zigenarlägren på stationerna, folk ligger och sitter på perrongerna med sina knyten och lådor, och inte att glömma, varma filtar. Precis när jag hade släpat min resväska över gångbron till perrong två kom tåget. Nu visste jag att det var mitt tåg, jag har lärt mig att titta på tågnumret. Tågen i Indien är väldigt långa och det kan ta tid att ta sig till rätt ända av tåget.
 |
| På tåget mot Varanasi |
Två timmar senare fylldes vagnen av nya passagerare, tre indiska barn tillsammans med sin mamma. Det började bli trångt. En krympling hoppade förbi med sina kryckor, två poliser i kakiuniformer passerade, bärare i röd skjorta och vit turban gick med sin kärra fullastad med väskor.
Jag hade inte sett råttor än, tack och lov, som på stationen i Agra. Där kryllade det av stora råttor på spåret, Karni Mata templet kan slänga sig i väggen. Råttorna som jag missade i Bikaner fanns i Agra.
Barnens mormor, nani, kikade inte genom fönsterrutan gång på gång, och log. Barnen vinkade. Min svalaste dag hittills i Indien, vagnen jag reste i hade AC.
- Vart åker du, autie, frågade flickan bredvid mig.
- Till Benares, svarade jag.
 |
| Varanasi, Benares eller Kashi |
Tåget fortsatte att rulla fram genom det torra landskapet, såsom livet rusade tåget framåt. Denna tågresa, hittills den längsta i Indien med sina 975 km tog mig till den heligaste av städerna, Varanasi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar