Resan inåt: Mewar-festival i Udaipur

tisdag 24 november 2015

Mewar-festival i Udaipur

Det är grått, mörkt och ruggigt i Stockholm. Det är november, månaden då ljuset lyser med sin frånvaro. Under korta stunder kommer solen fram, och då får jag stänga av persiennerna i mitt rum på jobbet för att kunna se skärmen. Mitt i det gråa har jag fått en svag längtan till Indien, till färgerna och dofterna, till ljuden, till pulsen av livet.

När jag kom hem från min resa till Indien i början av april stupade jag i säng, i stort sätt. På något vis hann jag aldrig reflektera över resan eftersom jag blev sjuk i lunginflammation. Tre veckor senare började jag jobba igen och då kändes det att resan var ett avklarat kapitel i mitt liv.

Nu drygt ett halv år senare när jag tittar på bilderna från Mewar-festivalen i Udaipur blir jag glad av att se färgerna. Jag minns möten med människorna, framför allt med barnen som kom fram till mig och ville bli fotograferade. Jag minns även de långa tågresorna, tröttheten, värmen, dagarna då jag hade druckit två liter vatten redan före lunch.

De färglada dockorna föreställer ofta Isar (Lord Shiva) och Gangaur (Gudinnan Parvati) som är gudinnan för äktenskaplig lycka. Mewar är festival för framför allt kvinnor då de matar dockan och gudinnan Gangaur med rosenblad och ger henne sjövatten att dricka. Allt för att få lycka i hemmet och i äktenskapet.

Jag bad inte för äktenskaplig lycka utan nöjde mig med att klättra upp på en stor, tom blomurna och fotografera därifrån, stående tillsammans med en tjej som gjorde plats för mig. Hon sa ingenting men hennes ögon talade. På något sätt blev dessa minnen, dessa fragment av en annan värld en del av mig. Som om Indien fanns inuti mig och påminde mig om dess existens.