Stenen

I början av augusti var vi vid offerstenen i skogen och jag gjorde anteckningar...

Offerstenen ligger på sin plats i skogen, i närheten av den gamla kvarnen, ovanför ett rött hus i Blackeberg. Någon har lagt en liten, brun småkaka mitt på stenen. Någon har smakat på kakan, en vätt eller en älva?

Jag ville visa platsen för min son och frågar om han kan känna något, om han kan få information via känslor, bilder eller dofter.

- Det känns att det här har varit en del av vatten, det forsar ner vatten uppifrån. Stenen har stått vid en hög klippa, det är mycket rörelse i vattnet…

Troligtvis flyttades stenarna när inlandsisen smälte. Den här stenen står på tre små stenar och kallas för uppallat block eller en liggande höna. Han tittar inåt, använder sitt inre seende och beskriver bilderna som flimrar förbi.

- Ett blont barn, ett litet spädbarn med pampersblöja.

Kanske någon har bytt blöja på sitt barn med stenen som improviserad skötbord?

- Stenåldersmänniskor, smutsigt, tovigt hår, de har trasor på sig och skinn, gamla verktyg. De sitter och äter, lutar sig mot stenen, de gömmer sig bakom stenen och jagar.

- Barn leker här, ljushyade barn, blonda.

- Stenen är jordad, jag får en påminnelse om att vi är alla ett, att det växer rötter under stenen.

- Kan du fråga om stenen kan berätta en hemlighet? frågar jag ivrigt.

- Det finns en sagovärld under den med långa tunnlar och kammare, där finns mycket osett och spännande. Det finns skimrande stenar i gångar, det är en spännande värld. Tunnlarna leder åt alla håll, det bor små människor där nere. De är små, gamla och visa. De har breda pannor och breda, kraftiga händer, långa, gråa skägg. De har röda konhattar på sig.

- Hur ser deras kläder ut?

- Gråa och gröna, och röda hattar, som i sagorna. Det här är kanske bara mina fantasier, avfärdar han snabbt.

Då berättar jag att vi står vid en urgammal offersten men mer än så vet jag inte.

- Kanske offrades det djur förr i tiden här, säger jag och fingrar de smala, ojämna rännorna på ytan som användes för att samla blod. De små groparna, skålgropen eller älvkvarnen användes på brons- och stenåldern för att blidka älvorna. Säd maldes i groparna för älvorna, enligt fornnordisk folktro styrde älvorna över skörden.

Han lägger händerna på stenen igen och blundar.

- Det har funnits blod på stenen, inte bara djur utan människor också, halsar har skurits. Det luktar urin. Våldtäkter. Eld, brasor. Spädbarn har offrats. Vargar har ätit  människokött. Vargar har blivit bundsförvanter till människor och följt dem.

- Människor med dåliga tänder har ätit människokött.

- Fullmånen har lyst på stenen. Häxor har hämtat hit färska örter och blommor. Hästvagnar har åkt förbi. Öl har druckits ur gamla träsejdlar.

- Stenen känns mjuk nu, den vibrerar.

- Mitt i stenen finns en ljus kärna men runt den är det mörkt. Det finns lugn och sanning i stenen.

- Häxor har skrattat här mycket. Häxor med svarta, höga hattar har skrattat här.

- Det har lagts avföring på stenen och flugor har samlats på den, urin och avföring. Det stinker urin från sidorna.

- Björnen har stått här med framtassarna på stenen. Fåglar, skator och kråkor har ätit av offergåvorna. Stenen har sett åska, stormar och kalla höstkvällar, en brasa har tänts på vänster sida om mig. Folk har hämtat hit grenar med gröna löv och täckt köttet med grenarna. Färska löv har lagts på rådjurskött.

- Isbjörn, lodjur, stenen har sett is, vatten med ytan täckt med is. Stenen har sett stark sol, dueller där folk har dött, spjut.

- Små barn har lekt runt stenen barfota, med tovigt hår, ansikten täckta med smuts, med glimten i ögat, leende på läpparna, små barn, fina själar. En tjej, 4-5 år gammal, står på den lilla stenen och kramar om den stora stenen, mörkhårig, brunett, bred panna, bruna ögon, tänderna i överkäken lutar inåt, europeisk näsa, små, smutsiga händer men rena naglar, en korthårig pojke, 6-7 år, leker tillsammans. Jag får rysningar, säger han och öppnar ögonen.

Jag sitter på huk med mitt anteckningsblock och skriver upp det han säger. Jag skulle också vilja se inre bilder, ha ett inre seende. När jag blundar ser jag mörker eller ibland färger, mest blått och lila. Vi är olika och uppfattar de osynliga energierna på olika sätt.

Jag lägger mina händer på stenen och kanaliserar ljus till den.

Den har väntat länge för att få berätta sin historia.

Som tack lägger jag ett grönt ekblad under den halvätna småkakan, inte för att återuppta offerriterna utan för att ge stenen något friskt, levande och läkande.