Tillit i Tel Aviv

Jerusalem/Tel Aviv 2013-12-14
Tidigt på morgonen, direkt efter frukosten, gick vi in genom Herodes Porten, mot Klippmoskén och Tempelberget. Den gyllene kupolen är symbol för Jerusalem och det var därifrån profeten Mohammed tog sats och flög till himlen tillsammans med Ärkeängeln Gabriel på sina nattliga turer. 

Vakterna vid klagomuren, där träbron till moskéområdet börjar, släppte inte in oss. Tempelberget var stängt idag.  Att gå i den tjocka snösörjan bland apelsinskal och sopor som låg på gatorna, var inte lätt. Vi mötte turistgrupper med stora, tjocka plastkassar runt skorna, med texten "Jerusalem Hotel". Våra tunna, israeliska plastpåsar började gå sönder. Tack och lov snöar det inte idag men det är mer vatten på gatorna än igår.

Vi vandrar längs Via Dolorosa igen, mot den Heliga Gravens kyrka som ligger på platsen där Golgata låg. Inne i kyrkan kan man se en bit av stenen, Golgata, där Jesus korsfästes. I förrgår missade vi att gå in i Jesus gravkapell som är byggd på platsen där grottan han begravdes i låg, innan änglarna rullade bort stenen från dörröppningen.

Energin i kapellet är stark, den flödar upp och ner genom mig. Från himlen och till jorden, och tillbaka till himlen. Jag finns mitt i brytpunkten, med mina blöta fötter, insjunken i min kropp. Så många böner har betts i det här kapellet, i den här kyrkan, av så många pilgrimer genom åren, genom årtusenden.

Vi dricker te med mynta vid en gränd och får betala 60 shekel, nästan 120 kr för två små glas te, det känns som ett rån. Något jag inte kommer att sakna är Jerusalems köpmän, de vet hur man ska sälja och hur man ska ta betalt. Inte undra på att Jesus välte myntväxlarnas bord och stånden där man sålde duvor när han red till Jerusalem. Testället ligger inte precis i ett tempel men inte långt därifrån, bara några stenkast från den heliga kyrkan.

Vi ska dela taxi med ett ungerskt par, till Tel Aviv, som är nästa punkt på vår resa. Idag när vi ska lämna Jerusalem, skiner solen från en ljusblå himmel. Snön ligger vit och tjock över de muslimska gravstenarna. Om du någonsin tänker åka till Jerusalem och det är risk för regn, ta med gummistövlar. Taxin ska komma halv tolv, vi sitter i receptionen med våra väskor och väntar.
- No taxi, säger killen i receptionen och flinar. The road to Tel Aviv is closed.
- Men vi åkte till Betlehem igår, försöker jag.
- No taxi, upprepar killen.

Vi bestämmer oss att gå ut och komma tillbaka vid klockan ett, för att se om motorvägen har öppnats. Salah ad Din gatan ligger öde bland snödrivor och vattnet som stiger. Inte en enda öppen restaurang eller café, bara stängda affärer. Beror det på Shabbaten, judarnas helg? Vi går med våra ankfötter av trasiga plastpåsar upp till Jerusalem Pilgrims Hotel, och sätter oss på sofforna. 
- Köket är stängt, säger servitören när jag beställer en tonfisksmörgås.

Vi blir inte förvånade, vi har mötts av stängda dörrar och vägar dagligen under den här resan. Reiki och Ärkeängel Mikael har fått jobba för fullt för att vi ska klara av alla oväntade situationer och påfrestningar. Efter en lång väntan får vi två toast med ost till lunch, bättre än ingenting. Tillbaka på hotellet möts vi av samma budskap, det finns ingen möjlighet att ta sig till Tel Aviv, polisen har stängt av vägen. Vi sitter och väntar, vi och det försynta ungerska paret. Killen i receptionen ringer till olika taxibolag, en vill ha 800 shekel för att köra oss till Tel Aviv, via småvägar. Vi tackar nej.

Fyra italienare kommer in och hämtar sina resväskor.
- Ska ni till Tel Aviv, frågar ungraren.
- Ja, till flygplatsen.
- Hur, frågar jag.
- Med taxi...
- There is no taxi, svarar alla i kör.

Ungraren kommer med ett förslag, vi är åtta personer och betalar 100 shekel var, då kan vi dela en servicetaxi. Först vill föraren ha 150 shekel per person men plötsligt blir det grönt, taxin är där efter fem minuter. Vägen har öppnats, vi kör genom motorvägen till Ben Gurion flygplatsen, där italienarna stiger av och vinkar till oss. Taxichauffören kör mot Tel Aviv, till Allenby Street 6 där vi ska bo på Liber Sea Shore Suites.















Hotellet ligger intill stranden, jag ser palmer och en ljusblå himmel. Vi river av plastpåsarna runt skorna och slänger dom i papperskorgen utanför hotellet. 

- Kommer ni från Jerusalem, frågar receptionisten. Hur lyckades ni att komma därifrån?
- Med taxi.
- Vad betalade ni? 
- För mycket, 100 shekel per person och vi var åtta i bilen.
- Det är alldeles för mycket, nu behöver han inte jobba på en vecka, 24 shekel är ett normalt pris för oss, upplyser den trevliga killen i receptionen.

Det är som att komma till himmelriket, det finns ingen snö, inget vatten på gatorna. Vi kan duscha med varmt vatten. Vi har värme. På sängen ligger två vinglas och en liten flaska rödvin. På en bar i närheten träffar vi det ungerska paret igen, av en slump. Dessa märkliga möten mellan människor av en orsak, okänd för de berörda. I en hebreisk tidning finns bilder från Jerusalem, vi gissar att det står "Snökaos i Jerusalem". 

Imorgon fortsätter resan till Ben Gurion flygplatsen, till den rigorösa säkerhetskontrollen. Jag tittar på mina fotavtryck i den fina sanden, på stranden i Tel Aviv och befinner mig vid den här resans slutpunkt, nästan. Det som finns kvar är utmaningen att ta sig till flygplatsen, med tanke på hur resan har varit kommer vi förmodligen att mötas av inställda tåg och vägar. Det känns som ett normalt tillstånd, den här resan har lärt mig att lita på min egen förmåga att lösa problem, att lita på min intuition, att lita på änglarnas hjälp, att ha tillit, tillit till livet.

Rachel's Crossing och att lära sig en läxa i Jerusalem

Betlehem/Jerusalem 2013-12-13
Inne i en affär, den enda som var öppen, köpte jag örhängen med palestinska mynt och en svart, handbroderad schal. Efter en kopp myntate i ett lokalt gubbfik var det dags att ta sig tillbaka. Vi bestämde oss att gå till busshållplatsen som låg en kilometer bort, för att se om bussarna hade börjat gå.

Vi blev visade till olika sidor av samma väg, av olika personer. Till sist sa någon att det inte gick några bussar till Jerusalem på grund av snön. Vi tog taxi till Checkpoint 300, även kallad för Rachel's Crossing, som fortfarande var stängd. Mannen som väntade med oss för att gränsen skulle öppnas var en kirurg på väg till sitt jobb, på ett sjukhus i Jerusalem. Han ringde till sin vän på andra sidan muren och bad honom att prata med de israeliska soldaterna. Efter en stund tog han oss med sig till en annan ingång som var avsett för bilar, vi traskade i det rinnande vattnet på gatorna, skorna inlindade i trasiga plastpåsar blev blötare och blötare. Dörren mitt i muren öppnades inte. Någon hade målat ordet LOVE med graffiti på muren.

Jag bad Ärkeängel Mikael att öppna gränsen för oss, att öppna järngrindarna med sitt svärd av ljus. Jag skickade Reiki till situationen, till resan, dagligen. Utan änglarnas hjälp hade vi inte klarat oss under den här resan. Mikael har hållit mig i handen när jag har halkat mig fram på isiga trappsteg i gamla stan, mer än en gång.

Mannen ringde ett nytt samtal och fick meddelande att vi skulle ta oss tillbaka till Checkpointen som nu skulle öppnas för oss. Passkontroll, säkerhetskontroll, lägg allt på bandet, gå genom kontrollen med blöta strumpor, skorna på bandet. Kontrollanterna tittade knappt på våra pass men palestiniernas papper granskades noggrant.

Vi andades ut av lättnad efter att ha passerat gränsen. En ny taxi till Jerusalem, till Damaskus Gate. I hotellet tog jag av de genomblöta kängorna och de smutsiga jeansen, och bytte till dubbla leggings och kjol. De trasiga plastpåsarna slängde jag i papperskorgen.

Vattnet är jordande och renande. Snön är renande. Är det meningen med den här resan att vi ska jordas och renas? Ska vi med våra blöta, frusna fötter känna oss jordade, sjunka in i våra kroppar, bort från huvudet, bort från tankarna, tillbaka till våra fötter, och via fötterna till rötterna i jorden?  Efter att ha tagit på mig torra strumpor och dubbla plastpåsar runt gympaskorna gick vi ut igen, för att äta en sen lunch innanför murarna. Hummus och pitabröd, 14 shekel, som hittat.

För att leta efter en bankomat tog oss till en ny, lång runda till Jaffa Gate, och tillbaka genom mörka gränder, till Damascus Gate. Nätterna är iskalla. Jag vaknar genomfrusen på småtimmarna och har svårt att somna om. Värmen funkar någorlunda dagtid men inte på natten. Varmt vatten finns bara på morgonen och på kvällen. Idag var det elavbrott flera gånger. Det snöar inte varje år i Jerusalem men vi är mitt i ett snöoväder som drar över den heliga staden, om och om igen. Snön på gravstenarna blir högre och högre. De många trapporna i gamla stan är hala, snötäckta, farliga att gå på. Vi har gått fram och tillbaka på Via Dolorosa till den graden att vi har fått träningsvärk.

Vi har inte varit rädda för att gå genom mörka gränder på kvällarna. Vi har känt oss trygga ty Ärkeängel Mikael är med oss på den här resan. Palestinska ungdomar har kastat snöbollar på oss från taken och från murarna, men ingen har kastat stenar på oss. Någonstans läste jag att ultraortodoxa judar kan spotta eller kasta stenar på västerländska kvinnor som går med tighta jeans under Shabbaten. Några snöbollar har det blivit, men inte värre än så.

Religionerna möts här och går hand i hand. Böneutropen hörs från moskéerna med jämna mellanrum, ljusen brinner framför ikonerna i kyrkorna, judarna står mot klagomuren med böner skrivna på papperslappar, instuckna i muren. Utanför Jaffa Gate köpte vi öl till kvällen, i denna torrlagda stad, ölen står för kylning i draget på fönsterbänken. 

Snart är det dags för nya plastpåsar runt skorna och färd till någon restaurang som kan tänkas ha öppet. Judarnas Shabbat har börjat. De tänder ljus och korkar vinflaskorna inför middagen, inomhus. Våra ansikten blir piskade av blåst och blötsnö.

Tappert går jag ömsom mitt på körbanan där det är mindre snö, ömsom på trottoaren. Jag försöker att undvika de största vattenpölarna. Vi ser inte skylten till Jerusalem Hotel innan vi har torkat av glasögonen.

- Det finns ingen mat, säger servitören, bara vin och drinkar när vi går in som två snögubbar med plastpåsar runt skorna, snötäcke på axlarna, vattnet droppande från luggen. 

Vi sätter oss i närheten av lågorna av en oljevärmare, i den kalla och fuktiga restaurangen. Två öl senare hör jag två damer att beställa soppa. Vi vinkar till servitören och det visar sig att vi kan få två skålar linssoppa. Undrar om det är samma soppa som Esau sålde sin förstfödslorätt till sin bror Jakob?

Jag tackar Gud att jag har huva i min jacka. I hotell Rivoli går jag genom den vanliga proceduren i Jerusalem, blåser min jacka och skorna med hårtorken, på högsta värme. Fläkten på väggen börjar blåsa kall luft, det nalkas en ny natt i Jerusalem. Jag vinkar till andarna på begravningsplatsen, genom gardinen. Ölen på fönsterbänken står och väntar, iskalla. Vi har baklava också i vårt provisoriska kylskåp. Frågan är om jag ska sova med tröja och kofta på mig inatt?

Jag är i min kropp, jag kämpar för det mest elementära, att ha torra kläder på mig, att ha torra skor, att ha värme, att ha mat. Är det baschakrans dag, idag den 13 december 2013? Hur kan de mest basala och det mest andliga gå hand i hand? Välkommen till Jerusalem, här kan du sammankoppla kropp och själ, och bli ett!

När jag packade inför resan höll jag min lila, långa täckkjol i händerna och ville ta den med mig. Enligt prognosen skulle det bli regnskurar, så kjolen fick stanna hemma. Vem behöver väderprognoser på nätet när alla svaren finns inom oss? Om jag hade lyssnat på min intuition hade jag haft en varm, vattenavvisande kjol att ha på mig i stormens öga. Ännu en läxa, när lär jag mig att lyssna på min intuition?

Snöstorm i Jerusalem

Jerusalem 2013-12-12
Efter en regnig eftermiddag på Via Dolorosa vaknar vi till ett vitt Jerusalem. Det snöar över den muslimska begravningsplatsen som ligger bakom hotell Rivoli. Efter en stunds traskande i snöovädret börjar jag vänja mig vid väderförhållanden. Jag går på Via Dolorosa med blöta skor, huvan över huvudet, stora snöflingor fallande på mina ögonfransar.

Kristus gick här barfota, dragandes en tung träkors över axeln. Han föll flera gånger längs vägen. Jag kan uppfatta kvinnornas känslor när de torkade av svetten på hans panna. Deras steg ekar på Jerusalems gränder. Deras tårar finns inkapslade på stenarna jag går över. En gammal man visade platsen där romerska soldater kastade tärning över hans kläder, konturerna av spelplanen fanns ristade på golvet. Energin var kall, uråldrig, stum som en vägg.

Jag la händerna på stenen, på platsen där Kristus kropp sveptes efter hans död. Det är inte längre samma sten, men platsen, den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem är densamma efter 2 000 år av lidande. Lidandet finns inpräglad i murarna som omger gamla stan. Snön som faller över Jerusalem, vit och oskyldig, kommer med helande och renande energier. Som om Universum vill täcka över allt det gamla med nya, ljusare energier. Ljuset har kommit till Jerusalem i form av snö.

Som syndafloden rinner vattnet, av smält snö, genom Jerusalems otaliga trappor och hemlighetsfulla gränder. Dyngsura glimtar vi en eld på en mörk gränd.
- Vill ni ha te med färsk mynta, frågar mannen vid en samovar.

Han gör plats för oss runt elden. De som sitter där makar på sig och gör ringen runt elden större. Sådan är är palestinsk gästfrihet, alla får plast i värmen. En fransk kvinna sitter barfota, hennes blöta strumpor hänger på tork, på en stock vid elden. Alla sipprar på myntate med färska, gröna blad flytande i glasen.

Vi har hittat Jerusalems hjärta där det brinner en evig eld. Vi sitter i mitten, där nuet blandas med historia. Israeliska soldater i full mundering passerar på gatan längre bort. Vi sitter inne i en arkad, i dunklet där gnistor slår i den fuktiga luften och ritar kodord med eldbokstäver på väggarna.

När vi går lägger de en bit bröd i våra händer, vi bryter brödet för oss och mänskligheten. Vi bryter brödet för den heliga staden. Vi bryter brödet för de som inte har något bröd att bryta av.

Efter en lång marsch genom snöslaskiga gator, genom stora vattenpölar, genom hala stenbeläggningar når vi fram till hotell Rivoli, i närheten av Herodes Port. Vi lånar hårtork från receptionen och blåser våra jackor och skor, om inte torra, lite torrare än genomblöta. Jag lovar för mig själv att ta med gummistövlar på nästa resa, om det finns risk för regn. Jag tog av de blöta jeansen och klädde mig i dubbla leggings och svart kjol. På fötterna torra gympaskor var jag redo för en ny vandring genom gamla stans gränder, och snön, den föll på oss. Vi gick i mörkret längs mörka gränder, här och där brann en ensam brasa.

Resan kan börja

Arlanda 2013-12-11, kl. 04.45

Resan har börjat, mot det heliga landet, mot den heliga staden, Jerusalem. I sista stunden stoppade jag en liten ikonbild, Gudsmoder av Konevitsa, köpt i Nya Valamo Kloster i Finland, i min halsväska. Ikonen får skydda oss på den här resan, ännu en resa, för att upptäcka nya världar och världsdelar.

Tanken att åka till Israel föddes som en ensam stjärna på kvällshimlen efter att jag hade hört prästen i Kungsholms kyrka berätta om sin resa till Betlehem, till staden där människor och religioner möts.

- Åk dit om ni har möjlighet, sa han.

Av alla dessa flyktiga tankar som lyser en tid för att släckas ner av vardagens slentrian blev denna lilla stjärna blinkande i mitt inre. Jag greppade tag på möjligheten och bokade flygbiljetter till Tel Aviv. Just nu är jag tillfreds med mig själv, att vara i början av en ny resa är alltid spännande. Nya upplevelser väntar. Ett nytt land väntar, som en oskriven bok.

Jag har skickat Reiki för resan och bett mina skyddsänglar att följa med. Jag har bett Ärkeängel Mikael att sätta en skyddande bubbla av vitt ljus runt min aura, en ljusbubbla som släpper genom bara positiva energier. 

Jag har skydd, resan kan börja.