För två månader sen satt jag på planet och tittade neråt genom fönstret.
Då var jag på väg utåt, mot nya äventyr i Grekland. Nu är jag på väg inåt, mot det inre seendet.
27/8
Det Egeiska havet ligger som en silverspegel, blank och skimrande under oss.
Solens reflektioner.
Vingar.
Vi flyger mot Grekland.
En favorit i repris.
Det var för sex år sen vi var här sist.
Pireusbussen har bytt skepnad och fått luftkonditionering installerad. Förra gången svettades vi alldeles utmattade på en dammig, het eftermiddag på väg genom förorterna till hamnstaden Pireus, varifrån båtarna till öarna avgår.
Busschauffören gasar på, bussen skramlar som en gammal konservburk.
Gatunamnen är på grekiska, omöjliga för att lösa för oss, trötta resenärer. Vi frågar efter gatan Evripidou och hittar till sist rätt till Hotel Anemoni. En kall Mythos och grekisk sallad på en taverna, vi sitter ute och det är 30 grader varmt klockan nio på kvällen. Osten smakar get, jag låter att bli den, tar istället friterad zucchini från mitt resesällskaps förrätt. Jag funderar att börja blogga, en vegetarian på vift.
På vägen till hotellet stannar vi på en bar och delar på en baklava, söt och sliskig med mycket honung i. Det är skönt att duscha efter Pireus fuktiga värme som sätter sig som en tegelsten på huvudet. Vi är bara halvvägs på vår resa. Imorgon går vi upp halv sex och går till hamnen, jag med min resväska som har bara tre hjul. Det fjärde hjulet gick sönder i Shanghai.
Ventourian SeaLines, here we come. Båten heter Agios Georgios.
28/8
Morgonen välkomnar mig med varma och fuktiga armar. Det här är Pireus, Hotel Anemoni, i gryningen. Vi har duschat. Vi står redo. Jag stoppar min tunna jacka i ryggsäcken ifall det skulle bli blåsigt på det öppna havet under båtresan till ön Sifnos.
Luftkonditioneringen brummar som en för tidigt åldrad traktor. Detta ljud hörde jag till och från under natten genom öronpropparna. Nu är det morgon och vi siktar mot nya äventyr. Idag får vi se havet. Det stora blåa.
Efter ett mödosamt släpande av min tunga resväska på tre hjul kom vi till hamnen. Biljetter fanns att köpa i Blue Star Ferries kontor för vår båt också. 34 euro fattigare tar vi sikt mot första bästa café. Kaffe och en frasig, nygräddad ostpaj smakar himmelskt.
Mitt resesällskap skyller på trötthet när han inte kunde stava mitt namn på biljettkontoret, efter sju år tillsammans. Kan man vara mindre intresserad av den man bor med? Hur svårt kan det vara?
Vårt inrutade zombietillvaro med jobb, Facebook stökig lägenhet och inkommande höst byts ut mot här och nu, närvaro i stunden.
Svetten lackar, det blir alldeles blött under rumpan på bänken där jag sitter i min vita sommarkjol. Agios Georgios vaknar till liv. Den skakar våldsamt. Den ruskar av sig nattens dvala, solen tittar ut bakom de fula, gråa husen i hamnen. En eftersläntrande motorcykel kör in på bildäck i sista minuten. Nu är det dags.
Vi lägger ut, mot havet. Brisen är ljum som modersmjölk, honungsdoftande, inbillar jag mig, bland bensinångor och havslukt. Det disiga, orangefärgade motljuset bleknar snart och ersätts med blågrå, yrvaken morgon. Bakom min rygg går solen upp. Livet är nu. Havet är. Luften är. Jag är. Jag tillhör livet som kretsar sig runt mig denna tidiga augustimorgon, på Egeiska havet. Svårare än så är det inte, livets gåta. Jag håller i pennan men det är Universum som talar genom mig.
Jag behövde åka en lång väg, bli utmattad, dra en tung resväska för att vakna, för att landa i mig själv. Med en självklarhet som havet vi färdas på, som luften vi andas, hittade jag min egen röst. Alla bitar föll på plats, här i Grekland, på en resa mellan två punkter på kartan, föll jag inåt och nådde brunnens botten.
Livet började flöda genom mig. Orden kom så fort jag fattade pennan. Jag behövde inte tänka, inte grubbla, inte formulera meningar. Jag behövde bara vara i mig själv och ta emot det som kom genom mig. Allt som har varit och allt som kommer att hända trängdes ihop i denna stund, nuet. Med en oerhörd lättnad andades jag in den blåa, fuktiga luften ombord färjan Agios Georgios och kände att jag hade hittat hem till mig själv.
Mina rötter växte ut ur mina sandalklädda fotsulor, genom det blåmålade däckgolvet, genom maskineriet, genom djupet och slog rot på havets botten. På Egeiska havet var jag grundad, jordad som människa i den här inkarnationen.
Solen smekte mig. Vinden rufsade mitt hår. Jag njöt av att vara. Den grekiska flaggan, blå och vit, fladdrade. Min aura blev större och jag visste, oavsett var jag befann mig, var det rätt plats. Jag var på rätt väg, mot det stora, blåa och mot mig själv.
Samma dag, 28/8, kl. 08.52
I horisonten ser jag de svaga konturerna av bergen, som en drakrygg ligger de dimhöljda bergen där, nästan inom räckhåll. Solen välkomnar mig till Grekland. Vinden skakar på min hatt, litet lätt. Underbarare än så här kan livet inte vara.
Att vara ett med elementen, med luften, med vattnet gör mig fullständigt lugn och tillfreds med mig själv. Hit vill jag komma med mina barnbarn, jag en excentrisk författarinna på väg att födas, vill ta hit de små som komma skall. Jag vill visa dem allt det här som jag bär inom mig. Jag vill räcka vidare, till nästa generationen, tilliten och nyfikenheten om att upptäcka nya världar. Nu som då kommer jag att sitta i en vit klänning och en stor hatt på huvudet, och bli välkomnad av livet.
Air Type Seats inne på båten får vänta. Jag vill se havet, jag vill känna solen, jag vill lyssna på vinden. Jag vill låta mig att skakas till liv av Agios Georgios brummande motorer. Jag vill känna var min kropp börjar och slutar. Jag vill känna gränsen mellan mig och livet. Huden, solsmekt, är gränsen mellan mig och Grekland.
Något håller på att hända, jag känner det med alla mina celler. Något håller på att väckas till liv. Något som har glömts bort sedan urminnes tider är på väg att komma upp till ytan. Jag väntar på det som ska återfödas, ur havet, ur luften, ur solen, ur jorden. Jag är tacksam mot mitt vardagsjag som tillät mig att göra den här resan till mitt ursprung.
Jag hör svävande steg. Hur kan de svävande stegen höras? Nej, de kan inte höras, de kan kännas. Eoner år sedan hade vi inga fysiska fötter, vi gled fram en bit ovanför jordens yta som halvgenomskinliga, halveteriska varelser. Vi, folket av Lemurien och Atlantis, har väntat på denna stund så slöjan mellan världarna blir tunnare. Det är nu vi får tillgång till våra tidigare gåvor, vår urgamla visdom. vi har kommit hit för att vara med på jordens uppstigning, energiförhöjning från den tredje till den femte dimensionen.
Vi behöver bara vara, vi frekvenshållare. Vi behöver bara vibrera så som vi alltid har gjort, högt och rent, för att höja på jordens frekvens. Vi behöver att andas in luft gnom våra sju chakran och andas ut genom våra tio chakran. Att börja göra det på det öppna havet mellan Pireus och Sifnos är ypperligt.
Solen väcker upp mina ljuskoder, de som släcktes för länge sedan då vi inte längre var värdiga ljuset. Dessa trauman mullrar inom oss ljusarbetare. Vi var tvungna att släcka ljuset innan Atlantis gick under. Ljuset togs ifrån oss. Nu, denna stund, den 28 augusti 2013, är vi värdiga ljuset igen. Vi har gått igenom mycket, sorger, besvikelser, skuldkänslor för att rena våra energikroppar. Idag är ett bra tillfälle att häva all gammal bagage överbord färjan Agios Georgios.
Så mycket lättare känner jag mig. Plötsligt känns det att jag inte behöver vara den jag har varit. Jag är en öppen, ren anteckningsbok som livet får skriva i. Jag välsignar mitt förflutna men det har ingen betydelse längre, allt som finns är nytt och spännande, i denna stund, nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar