28/8, på båten Agios Georgios, på väg mot Sifnos.
Silverbron över havet ser ut som änglarnas dansbana. Jag kan känna närvaron av Ljusets Änglar i alla regnbågens färger. De välkomnar mig till mitt nya jag med öppna armar. De ler som en moder, de sjunger knappt hörbart, de dansar i motljuset som virvlande dervischer. Alla mina resor har haft samma mål, att vakna upp ur ekorrhjulet, att hitta tillbaka till mig själv.
Mitt tvära resesällskap har rollen som lotsen över ån Stix, till dödsriket, han visade mig den fysiska vägen hit. Han har ett syfte i det hela. Att hålla mig på jorden, att fungera som resesällskap mellan två punkter på världskartan.
Jag känner mig fullkomlig som jag är just nu. Jag har inte bråttom. Jag har inga plikter. Jag tillåter mig själv att njuta av tillvaron.
Jag har kommit hit för att se sanningen om mig själv. Små saltkristaller glimmar på min hud, på mina fingrar som håller i pennan. Livet är. Nu.
Skönheten finns i betraktarens ögon, vem är det som betraktar genom mina ögon? Vem är själen som speglar sig i mina ögon? Hur stor är själen? Hur lång? Hur vid? Vilken färg har den? Är den blådisig som luften? Är den konturlös som bergen i horisonten? Kan den utvidga sig som vatten? Kan den förvandlas till fukt och falla ner som regn på en annan plats?
Är vi rent av pelare av ljus? Har vårt ljus blivit grumligt av alla bekymmer och vardagens måsten? Har ljuset krympt av stress? Välkommen till det Egeiska havet, här kan du tvätta rent ditt ljus.
Jag kom hit för att minnas mitt ursprung som havsmänniska. Mina fenor har torkat ut. Min sjöjungfrustjärt har krympt till oigenkännlighet. Känslan finns kvar. Den blåa färgen. Havets bris. Solen som jag avgudade. De små, nästan osynliga ljuspartiklarna som försåg mig med information. Det var då. Vi kom ur havet. Vi steg i land på Lemurien och svävade över landskapet som små halvgudar, stigna ur vågorna. Vi levde långa liv, vi blev flera hundra år gamla. Vi botade själv våra obalanser med hjälp av energierna som tillgängliga för oss.
Vi levde på Atlantis. Vi älskade ljuset, solljuset, månljuset, ljuset i kristallerna som vi projicerade mot oss för att förstärka våra energikroppar. Vi älskade ljuset inom oss. Vi var ljusvarelser av högsta grad. Vi levde i kärlek och harmoni med allt levande. Det var paradiset på jorden till den dagen då vi släckte ljuset och lämnade allt.
Vår tid var över. Jorden föll i mörker under eoner av år. Nu är ljuset åter här, kanaliserad genom mina och dina händer, starkare än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar