Natthiko levde 17 år som buddhistisk skogsmunk

Bild: Björn Lindeblad

"Björn Lindeblad i S:t Tomas kyrka den 27 januari kl. 19.00

Björn Lindeblad är meditationslärare och blev framröstad som Lyssnarnas sommarvärd 2012. Han berättar med humor och värme om sin väg från att som ung civilekonom mitt i karriären bryta upp för att bli thailändsk skogsmunk i 17 år." vallingby.forsamling@svenskakyrkan.se

Björn Lindeblad var en framgångsrik civilekonom när han en dag sa upp sig och blev skogsmunk i Thailand. Han lyssnade på sin inre röst och släppte taget om karriären, utan att ha plan B. Han levde utan pengar, i celibat tillsammans med andra västerländska munkar i djungeln. Han gick en runda dagligen med sin tiggarskål, och levde på allmosor. Han satt och försökte meditera, han fick namnet Natthiko av sin abbot. Natthiko betyder "Han som växer i visdom".

Björn eller om vi ska kalla honom Natthiko hade några ordspråk som han ville att vi skulle få höra. Vi var många som hade kommit för att lyssna på föredraget, S:t Tomas kyrka var full av folk i alla åldrar. Jag ville ta del av hans ovanliga livsöde och höra honom berätta med egna ord om sina val i livet.

                              Bild: www.athenas.se

Här är några av de visdomsorden Björn ville dela med sig:

"Lita på Allah men glöm inte att binda fast din kamel"

"Kunskapen är stolt över att den lärt så mycket. Visdomen är ödmjuk över att den inte vet mer."

William Cowper 1731-1800

"Förnuftet är en tjänare, intuitionen är en gåva. I vår kultur har vi gjort tjänaren till mästare och glömt gåvan."

Albert Einstein

Men går det att göra så, bara lämna allt och söka sig inåt? Ja, enligt Björn, bara man kommer ihåg att binda fast sin kamel. Ibland stängs dörrar i livet innan de nya dörrarna har öppnats, då gäller det att vila i tillit. Att våga släppa taget om det som finns, om det trygga och invanda, och ha tillit på livet.

När vi är närvarande vet vi vad vi ska göra, inte för att vi har en plan utan genom att vara i skeendet. I det magiska ögonblicket när vi möter livet när det händer, har vi ofta svaret och kan lita på vår inre vägledning. Men den inre rösten kan vara skrämmande ibland, den kräver att du ska göra en förändring i livet. Då hjälper det inte att säga, jag är för gammal för du är aldrig för gammal för att förändra ditt liv.

Men barnen ska lämnas på dagis och maten ska stå på bordet? När hinner man förändra sitt liv? Vardagens brus får den inre rösten att tystna, och vi tycker att det är konstigt att vi inte är lyckliga. Själen längtar efter någonting mer, själen vill ha näring. När vi går emot oss själva blir vi deprimerade, utbrända, sjuka. 

Kanske dags att ge den subtila inre rösten mer utrymme? 

Sorgen har sin tid

Vi möts av sorgen, var och en av oss, i tur och ordning. Det går inte att väja eller slippa undan, för någon dag du minst anar det slår sorgen dig med sin fulla styrka. Det är som ett slag in i själen, med en vass kniv. Du flämtar. Du ber om nåd. Du stålsätter dig. Du ignorerar den. Ingenting hjälper. Absolut ingenting. Du måste ta dig igenom processen, du måste ge dig tid för att sörja. 

Jag har fått dessa knivslag av sorgen flera gånger i mitt liv. Vissa knivsegg har varit vassare än andra. Vissa är så privata och hemliga att jag vill behålla dessa slag för mig själv. Den senaste sorgen var när min mamma gick bort förra året. Hon var gammal, hon hade precis fyllt 90 år men hon var min mamma. Bara tanken av henne får mina ögon att tåras, igen. Jag trodde att jag hade kommit över sorgen men så fort jag tittar på bilderna från begravningen eller tänker på henne, blir jag ledsen. Jag kan inte rå över mina känslor, jag bor i den här kroppen och är människa med känslor.

Jag vet mycket väl att hon inte bor i graven utan har gått till andra sidan, till ljuset. När jag tänker på henne kommer hon till mig i mina drömmar och är full av liv. Hon grejar och bakar, hon ser välmående ut, hon lever fast i en annan dimension. 

När jag såg följande annons av Svenska Kyrkan om en föreläsning Sorgen har sin tid, bestämde jag mig för att gå dit och lyssna. "Sorgen har sin tid. Lilian Pohlkamp, leg. psykoterapeut och leg. sjuksköterska med specialistutbildning i psykiatrisk vård, föreläser och leder ett samtal om sorgen och dess uttryck."

Det var många som hade kommit till föreläsningen igår, mest kvinnor. Är vi kvinnor mer benägna att bearbeta våra känslor än män? Jag har själv upplevt sorgens olika faser, från chock, overklighetskänsla och känslolöshet till insikt och reaktion som kommer mycket senare. I början när man drabbas av en förlust registrerar man allt noggrant men det går inte att ta in händelsen. Personen lever i en bubbla, skyddad, utan att känna någonting. 

Vad är sorg för något?

• Sorg är en naturlig del av livet.
• Sorgen kommer upp till ytan till och från, i vågor.
• Ny sorg väcker gammal sorg.
• Varje gång man blir på nytt konfronterad med sorgen får man nya insikter.
• Livet och döden hör ihop. 
• Sorg är priset man får betala för kärleken.

Sorgens uppgifter

1. Förstå vad som har hänt på ett djupare plan.
2. Tillåta sig känna sorgens alla känslor.
3. Lära sig nya saker, lära sig hantera svåra saker.
4. Vända sig mot framtiden. Hur vill jag använda min livsenergi? Nyorientering.

Lilian Pohlkamp berättade om Stroebes pendlingsmodell för sorgbearbetning. Istället för att göra framsteg på vår väg från sorgen pendlar vi fram och tillbaka mellan sorgeläget och nyorienteringsläget.

Ingen orkar sörja hela tiden, då kan en dansklass vara en välbehövlig paus i sörjandet. Att göra nya saker är en väg mot livet. Det kan jag känna igen, jag började med helt nya saker efter att jag hade drabbats av sorg, helt omedvetet. Jag visste ingenting om sorgbearbetning och hade inte heller ork eller kraft att söka hjälp. Sorgen har olika ansikten, var och en sörjer på sitt sätt. Jag känner mig ödmjuk inför sorgen, den har så stark kraft. Ibland slumrar den till, ibland vaknar den som en ilsken hund och går till attack. 

Vi behöver ha acceptans om att vi inte kan ha kontroll över livet, och insikt om att vi är sårbara.
Vi är trots allt människor och inga stenar.