Körsbärsträden blommar

Idag fick jag veta att någon jag kände har gått bort, vidare till en annan dimension. Kanske kommer han att blomma upp där, fast i en eterisk form. Alltid på våren blir jag förundrad över hur vackert det är, hur det spirar små blommor ur den svarta jorden som vaknar till liv efter en lång vinter.

När jag ser körsbärsträden blomma i Kungsträdgården blir jag medveten om hur flyktigt livet är. 

Om några dagar blåses blommorna bort och ligger som rosa snö på marken. Nästa år kommer blommorna igen, och året efter och så vidare. Är livet en kedja av liv, återkommande liv och viloperioder emellan liven? Vem vet? Naturen är vår största lärare, bara genom att se och betrakta kan man förstå livet och döden bättre.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,

en tid att riva ner, en tid att bygga upp, 

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, 

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.

Pred 3:1-8

Det är vårt ljus som skrämmer oss mest

En påminnelse för oss alla som är rädda för vårt eget ljus.

Vad är vi rädda för?

• För att skina mer än andra?
• För att väcka uppmärksamhet?
• För att visa vägen? 
• För att bli ljusbärare? 

Som barn var jag rädd för mörker, och för att falla neråt i mina drömmar. Det var något kusligt med vårt hus, energierna var urgamla, nästan hotfulla, i husets mörka vrår lekte andarna på nätterna och spelade boll med mors mattrasebollar.

Jag kände energin med min kropp, energin var annorlunda än hemma hos våra kusiner, den var mörkare. Det hjälpte inte att mamma var jordnära och inte trodde på det osynliga, avtryck av dem som hade levt i huset tidigare fanns kvar i väggarna. Jag flyttade därifrån så snabbt jag bara kunde. Jag letade efter något men jag visste inte vad det var.

Ljuset. Jag letade efter mitt inre ljus. (den insikten kom mycket senare i livet)

Läs dikten som är skriven av Marianne Williamson.

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.

Vår djupaste fruktan är att 
vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,

storslagen och talangfull?

Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.

Att du leker liten förbättrar inte världen.

Det är ingenting upplyst med att förminska dig
så att andra inte skall känna sig osäkra omkring dig.

Vi föddes till att manifestera Guds härlighet som är i oss.

Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra detsamma.

När vi är frigjorda ifrån vår egen rädsla,

frigör vår närvaro automatiskt andra."

Marianne Williamson