Mewar-festival i Udaipur

Mewar-festival i Udaipur

Det är grått, mörkt och ruggigt i Stockholm. Det är november, månaden då ljuset lyser med sin frånvaro. Under korta stunder kommer solen fram, och då får jag stänga av persiennerna i mitt rum på jobbet för att kunna se skärmen. Mitt i det gråa har jag fått en svag längtan till Indien, till färgerna och dofterna, till ljuden, till pulsen av livet.

När jag kom hem från min resa till Indien i början av april stupade jag i säng, i stort sätt. På något vis hann jag aldrig reflektera över resan eftersom jag blev sjuk i lunginflammation. Tre veckor senare började jag jobba igen och då kändes det att resan var ett avklarat kapitel i mitt liv.

Nu drygt ett halv år senare när jag tittar på bilderna från Mewar-festivalen i Udaipur blir jag glad av att se färgerna. Jag minns möten med människorna, framför allt med barnen som kom fram till mig och ville bli fotograferade. Jag minns även de långa tågresorna, tröttheten, värmen, dagarna då jag hade druckit två liter vatten redan före lunch.

De färglada dockorna föreställer ofta Isar (Lord Shiva) och Gangaur (Gudinnan Parvati) som är gudinnan för äktenskaplig lycka. Mewar är festival för framför allt kvinnor då de matar dockan och gudinnan Gangaur med rosenblad och ger henne sjövatten att dricka. Allt för att få lycka i hemmet och i äktenskapet.

Jag bad inte för äktenskaplig lycka utan nöjde mig med att klättra upp på en stor, tom blomurna och fotografera därifrån, stående tillsammans med en tjej som gjorde plats för mig. Hon sa ingenting men hennes ögon talade. På något sätt blev dessa minnen, dessa fragment av en annan värld en del av mig. Som om Indien fanns inuti mig och påminde mig om dess existens.

Dockorna som föreställer gudar bärs till Gangaur Ghat vid sjön Pichola

Jag vet inte om den blåa dockan föreställer Lord Shiva eller Krishna

Festival vid sjön Pichola

Armband i rader

Res så mycket du kan, så ofta du kan, så långt du kan

Barnen som bodde bredvid Panorama hotel i Udaipur

Den vackra tjejen i festkläder mitt i folkvimlet

Ganga Aarti i Varanasi

När jag kom hem från Indien i början av april hann jag inte reflektera så mycket över resan. Det hände annat som var i fokus just då och krävde min uppmärksamhet. Nu, ett halvår senare, mitt i det gråa novembervädret tittar jag på bilderna från Ganga Aarti ceremonin i Varanasi och minns.

Varje kväll gick jag ner via de branta trapporna till floden Ganges, till Dasaswamedh Ghat för att titta på ceremonin. Röken från likbålarna blandades med röken av rökelse, de heliga sångerna på sanskrit och ljuden av handcymbaler ekade längs floden, de orangeklädda, unga brahminerna höjde flammande eldfat mot den mörka skyn för Ganges ära.

Ganga Aarti i Varanasi

Varanasi, Benares eller Kashi - ljuset stad som staden också kallas, är en världens äldsta städer, med över 3 000 år lång historia bakom sig. Allting händer vid den heliga floden Ganges, folk tvättar bort sina synder, rakar sig, badar, och likbålarna brinner oavbrutet, dygnet runt. Folk kommer till Varanasi för att dö, för att få sin aska spridd i Ganges, för då slipper man födas igen vilket hinduerna strävar efter.

Jag såg flera bilar med lik fastspända på taken, virade i guldfärgade, röda och vita tygremsor. Döden är närvarande i Varanasi hela tiden, du kan se förkolnade ben sticka ut från elden när du går förbi men ingen gråt, anhöriga gråter inte. De är nästan bara män som närvarar vid likbålarna, kvinnorna som anses mer känslosamma stannar oftast hemma.

Efter Ganga Aarti ceremonin släpps tusentals små korgar med blommor och levande ljus i floden, som offergåvor för Moder Gangas ära.

Eldceremoni i Varanasi, Indien 

Röken för bönerna med sig till Shiva, i Shivas stad, Varanasi

Tidigt på morgonen, innan solen har gått upp samlas det människor vid floden igen. Båtförarna raggar upp kunder, folk badar och en ny ceremoni, den här gången för den uppstigande solen, tar plats.

Det var en oförglömlig upplevelse att få se solen gå upp över Ganges, hela vistelsen i Varanasi var oförglömlig. Det är en stad som måste upplevas, det är svårt att återge känslan av staden som rymmer så mycket historia. 

Författaren Mark Twain skrev:

"Benaras är äldre än historien, äldre än traditionen, äldre än legenden och ser dubbelt så gammal ut som historien, traditionen och legenden tillsammans."

En ny morgon gryr i Varanasi

Eldceremoni i soluppgången vid floden Ganges

Wall of Creation - Håll Ganga rent

Ravi Kumar tror på en renare framtid vid floden Ganga

Ravi Kumar står vid sin grönskande trädgård vid Rana Mahal Ghat där jag går trapporna ner till den heliga floden Ganges. 

- Bhai, kasta inte plastpåsen i Ganga, här finns en papperskorg, säger han upprepade gånger under dagen, till de badande, till pilgrimerna, till tiggare. 

- Jag vill att Varanasi ska bli ren och grön därför startade jag det här projektet "Wall of Creation". Jag skapade en trädgård, köpte pissoarer och gjorde en damtoalett, här bakom mina växter, ser du? Tidigare fanns det ingen damtoalett här nere vid ghatsen (trapporna som leder till Ganges) och folk urinerade i Ganga.

Ravi Kumar fick en donation av en utländsk kvinna och köpte pissoarer samt tillverkade 15 stora, oranga papperskorgar som han placerade vid ghatsen. På trappavsatsen växer blommor och grönsaker, allt från aubergine och zucchini till tomater, även en doftande tulsibasilika som sägs bringa tur frodas i Ravis trädgård.

- Min dröm är att våra barn kommer att uppleva rena ghats och en renare Ganga, säger han.

Floden Ganges eller Ganga är inte bara en helig flod, Ganga är även gudinnan Ganga Ji som dyrkas av miljontals människor som kommer till floden att tvätta bort sina synder. 

- En flicka går till din damtoalett nu, säger jag och tittar på den oranga, lådliknande konstruktionen mot väggen bredvid zucchiniplantan.

- Jag vet och jag är stolt över det, svarar Ravi Kumar, 28-åring från Varanasi, som tror på en renare framtid vid den heliga floden Ganga.

Resan till Varanasi

Aporna på balkongen

Pushkarsjön

Den sista morgonen i Pushkar såg jag inte till aporna men de troende badade i sjön som i alla dagar. Jag bar min tunga resväska upp genom den branta trappan från hotell U-Turn. Det krävde ansträngning och fokusering att ta sig till busshållplatsen, undvikande motorcyklar och högar av kobajs.

Pushkar är den indiska staden där jag faktiskt trampade på kobajs medan jag åt samosa, det sägs att det betyder lycka. Bussen går inte enligt en tidtabell utan när den är full. Tiden liksom existerar inte i Indien.
- Gå ut och köp biljetter där nere i kuren, röt busschauffören.

Tolv rupees fattigare kom jag tillbaka och min resväska var kvar, det här kanske blir en bra dag, tänkte jag. Färden mot Ajmer gick över Snake Mountain - Ormbergen och efter ett långt stopp på busstationen fortsatte bussen mot järnvägsstationen Ajmer Junction.

Jag lämnade min väska till förvaring och tog riksha till Dargah Sharif, Indiens mest berömda sufistiska monument. Rikshawallah sa till mig "Stå här" och försvann. Jag gav min ask av Marianne till en tiggerska, tror att hon behövde de kalorierna bättre än jag. Hon var dock inte nöjd utan ville ha kakor också, vilket jag inte hade.

Dargah Sharif i Ajmer

Mannen dök upp igen och ledde mig till ingången där jag fick ta av skorna och lämna min ryggsäck och kamera under ett försäljningsbord med röda flaggor på. Med svart sjal på huvudet gick jag  barfota bakom en vitklädd man som undrade om jag ville köpa röda flaggor och blomgirlander för att lägga på den heliga graven. Jag tackade nej och sa att jag bara ville titta runt lite, jag hade en kort stund på mig innan mitt tåg skulle gå.

Jag kände känslan, jag hörde trummorna och sången, jag gjorde avtryck med mina bara fötter på det svala stengolvet. Jag var i närheten av något heligt, något uråldrigt, något hemligt som vara nära att avslöjas.

- Money, pengar, sa mannen när han hade avslutat sin rundtur, pekat på min ryggsäck och skor, och föst ut mig genom porten.

Jag gav honom två mindre sedlar men han pekade på tiggare utanför helgedomen.
- De är väldigt fattiga, en till henne och den andra till honom.

Rikshawallah ledde mig genom trängseln längs de smala gränderna, och körde mig tillbaka till Ajmers järnvägsstation. Jag satt en lång stund utanför stationen och drack vatten ur min flaska till sista droppen. Jag köpte en samosa som färdkost, hämtade min väska och hittade "Upper Class Ladies Waitroom" som var alldeles tom. Under takfläkten samlade jag krafter för den kommande femton timmars tågresan.

Det ser ut som på zigenarlägren på stationerna, folk ligger och sitter på perrongerna med sina knyten och lådor, och inte att glömma, varma filtar. Precis när jag hade släpat min resväska över gångbron till perrong två kom tåget. Nu visste jag att det var mitt tåg, jag har lärt mig att titta på tågnumret. Tågen i Indien är väldigt långa och det kan ta tid att ta sig till rätt ända av tåget.

På tåget mot Varanasi

Jag låste resväskan fast på tåget med mitt röda cykellås, åt en samosa och en banan medan den indiska familjen i kupén dukade fram en festmåltid. Kvinnan mittemot mig åt på sin brits, ur många olika byttor, till och med skuren frukt till efterrätt och avslutningsvis en frenetisk tandborstning.

Två timmar senare fylldes vagnen av nya passagerare, tre indiska barn tillsammans med sin mamma. Det började bli trångt. En krympling hoppade förbi med sina kryckor, två poliser i kakiuniformer passerade, bärare i röd skjorta och vit turban gick med sin kärra fullastad med väskor.

Jag hade inte sett råttor än, tack och lov, som på stationen i Agra. Där kryllade det av stora råttor på spåret, Karni Mata templet kan slänga sig i väggen. Råttorna som jag missade i Bikaner fanns i Agra.

Barnens mormor, nani, kikade inte genom fönsterrutan gång på gång, och log. Barnen vinkade. Min svalaste dag hittills i Indien, vagnen jag reste i hade AC.

- Vart åker du, autie, frågade flickan bredvid mig.
- Till Benares, svarade jag.

Varanasi, Benares eller Kashi

Varanasi, Benares eller Kashi, den heligaste av städerna dit hinduerna kommer för att dö, för att komma ifrån hjulet av karma. Sällskapet i vagnen började spela brädspel som tanten mittemot trollade fram ur sin väska. Vi passerade Jaipur som såg ut som en tråkig storstad för mig som kommer från Pushkars heliga badpöl.

Tåget fortsatte att rulla fram genom det torra landskapet, såsom livet rusade tåget framåt. Denna tågresa, hittills den längsta i Indien med sina 975 km tog mig till den heligaste av städerna, Varanasi.

Taj Mahal - monument för kärleken

Taj Mahal, rosa och magnifik i det försiktiga morgonljuset

"Taj Mahal (hindi: ताज महल, är ett mausoleum i Agra i Indien som mogulhärskaren Shah Jahan lät uppföra över sin älsklingshustru Mumtaz Mahal. Bygget påbörjades 1632 och slutfördes omkring 1653. 

Taj Mahal anses generellt vara det mest praktfulla exemplet på mogularkitektur, en stil som kombinerar element från persisk och indisk arkitektur. Det vita kupolförsedda mausoleet är den mest kända delen av monumentet av alla de olika byggnader som Taj Mahal består av. Byggnaden pryds av persisk kalligrafi.

1983 togs Taj Mahal upp på Unescos världsarvslista med motiveringen "ett universellt beundrat mästerverk bland världsarv."^[2] Den 7 juli 2007 utsågs Taj Mahal till ett av världens sju nya underverk." www.wikipedia.org

Min resa till Indien och till Taj Mahal i Agra bjöd på utmaningar och överraskningar till den graden att jag undrade om det som hände var sant. Indien är ingen lätt nöt att knäcka, det tar tid att anpassa sig till ljuden, dofterna och värmen. Att resa i Indien är fysiskt krävande i alla fall i början av april när dagstemperaturerna närmar sig 40 grader i skuggan. Resan bjöd också på fantastiska mogulmonument i Agra, vackra vyer och den färgstarka Mewar- och Gangaurfestivalen i Udaipur, lugna dagar vid den heliga sjön i Pushkar och många möten med människor i städernas stad, Varanasi.

Taj Mahal - monument för kärleken

Shaj Jahans älsklingshustru Mumtaz Mahal (Palatsets utvalda eller juvel) dog i barnsäng när hon födde deras fjortonde barn. Det tog över tjugo år för 20 000 män och kvinnor från Indien, Persien, det Ottomanska riket och från Europa att bygga monumentet över en förlorad kärlek. Till dekorationer användes halvädelstenar, jade, kristaller, turkoser och ametister. 

Mumtaz Mahal

Moskén

Det tragiska är att Shah Jahan blev fängslad av sin egen son Aurangzeb och satt inspärrad i Röda Fortet i Agra sina sista år i livet. Enligt legenden hade han planer att bygga en svart kopia av Taj Mahal på andra sidan floden Yamuna vilket inte blev av. Från fängelsevåningen hade han utsikt över Taj Mahal där hans älsklingshustru låg begravd. Jag kan bara tänka mig hur det måste ha känts för Shah Jahan i sitt fängelse att dagligen se detta monument för förlorad kärlek. 

Taj Mahal - marmorn lyser vit när solen har gått upp

Ganga kommer att tala med dig

River Ganges The Wheel of Life

Enligt mytologin är floden Ganges i själva verket gudinnan Ganga, dotter till berget Himalaya, som har ett himmelskt ursprung. Jag hörde namnet Ganga när min son kanaliserade till mig, om min resa till Indien.

- Låt livet leda dig dit där livets mirakel finns i naturen, i vattnet. Gå och träffa en man i Indien, en man med en huvudbonad med små speglar, luras inte av det simpla utseendet, han kommer att ge dig budskap om din nästa destination. 

- Min nästa destination...men jag har bokat tågresorna?

- Var inte rädd att ändra kursen under resan, om du tvekar följ ditt hjärta, du har ett speciellt skydd med dig. Jag ser två änglar med stora vingar av fjädrar bakom dig. Gå på resan med ett leende på läpparna, harmonin är din följeslagare. Var inte rädd att bjuda på dig själv, använd verktygen, så fröet på den kontinenten, lämna dina fotspår där. Övervinn språkbarriärer, du har verktygen. Det du lämnar bakom dig kommer att växa och föra med sig ljus. Sök dig till de fattiga, var ödmjuk och vänlig så får du ta del av deras visdom.

Han säger att jag ska ta med mig en gåva av blommor om jag åker till ett ashram, att jag ska tända ett ljus för mänskligheten om jag går till en kyrka eller ett tempel. Han ser mig att lägga min hand i vattnet, han ser mig att känna på Ganga. Gudinnan Ganga.

- Känn på Ganga, lyssna noga, Ganga kommer att tala med dig. Du kommer att ha med dig Indien i ditt hjärta när du kommer hem.

Han ser min falk igen, falken kommer att flyga till Indien före mig, se för mig, förbereda vägen för mig. 

- Din falk har en ört i näbben, en ört med små, rundade löv.

                   Sindhi topi

Åka tåg i Indien

Bild: Odysseytreks

I Indien åker mer än 25 miljoner människor tåg varje dag men alla verkar inte få plats inne i tågen. Nu när jag planerar en resa till Indien känns det ganska viktigt att boka åtminstone några tågbiljetter i förväg, för att slippa leta efter rätt biljettlucka mitt i rusningstrafiken.

Det är enkelt, skapa konto på Cleartrip samt IRCTC, och koppla ihop konton. Problemet är att det krävs ett indiskt mobilnummer för att kunna skapa konto på IRCTC. Vad gör man? Det finns ett bra forum på www.indien.nu där man kan hitta svar på många funderingar. Med tips därifrån mejlade jag till IRCTC och bad om hjälp.  De svarade att jag skulle fylla i mitt mobilnummer utan riktnummer i rutan och att jag skulle skicka kopia av passet som bifogad fil till dem. Mobilnumret kunde inte börja med 0 och det skulle inte vara längre än tio siffror vilket också blev ett problem. Till sist fyllde jag i mitt mobilnummer utan 0 men la till  6 i början. Hoppas att någon indier inte har det numret...

Med hjälp av "email OTP" (one time password) lyckades jag aktivera kontot på IRCTC men det gick inte att koppla ihop kontot med Cleartrip kontot. Några mejl senare, efter att ha skickat en skärmdump av inloggningssidan fick jag nya OTP och aktiveringen gick igenom. Nu kan jag börja boka tågbiljetter på Indiska järnvägar!

Jag vet inte om jag kommer att åka själv eller tillsammans med någon annan, men innerst inne vet jag att allting kommer att gå bra. Det känns att den här resan har funnits någonstans i periferin länge och väntat på att jag skulle göra den. En resa att utmana mig själv, en resa inåt och utåt, en resa att uppleva Indien.

Min packlista

• Vajer med kombinationslås (för att binda fast resväskan på tåget)
• Reselakan (ifall lakanen är smutsiga på billiga boenden)
• Ficklampa (bra att ha vid elavbrott)
• Myggnät (kanske)
• Indiska kläder, salwar kameez (för att smälta in)
• Vätskeersättning (vid magsjuka)
• Mediciner (stoppande medicin mot Delhi Belly)
• Kamera (ska jag ta med min systemkamera eller köpa en liten kompaktkamera?)
• Kombinationshänglås (låsa rummet om det saknas lås)
• Handsprit
• Små presenter (ifall jag skulle bli hembjuden till någon)
• Dagbok (för att dokumentera min upplevelse av Indien)

Visum till Indien

Bild: www.jod.uk.com

Jag har alltid drömt om att åka till Indien, så länge jag kan minnas. Min dröm har varit bara en dröm, jag har aldrig gjort något för att förverkliga drömmen. Denna dröm, som ett litet, sovande barn har funnits i mitt inre under alla år. Då och då har barnet vaknat och gjort mig rastlös, och fått mig att tänka på Indien. Oftast har jag avfärdat dessa tankar som omöjliga. Det är för dyrt, det är för krångligt att söka visum för mig som har bott i Pakistan, har jag tänkt och gått vidare med mitt liv i ekorrhjulet.

- Kallar Indien fortfarande på dig, frågade min systerdotter som åker dit ibland.

- Ja, det gör den, svarade jag.

Tänk om jag provade på att söka visum till Indien, började jag tänka. Gör det, skrek min intuition och mitt inre drömbarn vaknade till livs igen. Mitt i all stress och vardagens måsten är det svårt att höra på den subtila rösten av sin egen intuition om man inte får lite tid att tänka, som på mellandagarna när de var lite lugnare på jobbet.

- Det är så krångligt att söka visum till Indien, sa jag till min son. Fotot ska vara 5x5 cm, det är frågor om ens släkt kommer från Pakistan...

- Varför är det svårt, svarade han.

Är det svårt för att jag själv har gjort det svårt för mig, har jag själv satt upp murar runt omkring mig som hindrar mig att leva fullt ut? Då rasade dessa murar av rädsla och jag skaffade passfoton i rätt storlek, det var första steget. Nästa steg var att fylla i ansökningsformuläret digitalt och skriva ut det, vilket jag gjorde en ledig dag i lugn och ro hos min son, som har en skrivare. Det var många steg, och många frågor men det var inte speciellt svårt. Nästa dag åkte jag till Cox & Kings kontor på David Bagares gata 26 B i Stockholm och var där precis kl. 09:00 på morgonen när de skulle öppna. Jag fick sitta ner, ta en nummerlapp och vänta på min tur fast jag var dagens första besökare. 

Efter att ha lämnat passet och de ifyllda blanketterna var det dags för biometriska förfaranden, d.v.s. ansiktsscanning och inlämning av fingeravtryck. Fem minuter senare var det klart och jag var tillbaka på jobbet inom en timme. Redan vid lunchtid fick jag sms "Bäste Ansökare, din ansökan för visa till Indien är under behandling."