Inne i en affär, den enda som var öppen, köpte jag örhängen med palestinska mynt och en svart, handbroderad schal. Efter en kopp myntate i ett lokalt gubbfik var det dags att ta sig tillbaka. Vi bestämde oss att gå till busshållplatsen som låg en kilometer bort, för att se om bussarna hade börjat gå.
Vi blev visade till olika sidor av samma väg, av olika personer. Till sist sa någon att det inte gick några bussar till Jerusalem på grund av snön. Vi tog taxi till Checkpoint 300, även kallad för Rachel's Crossing, som fortfarande var stängd. Mannen som väntade med oss för att gränsen skulle öppnas var en kirurg på väg till sitt jobb, på ett sjukhus i Jerusalem. Han ringde till sin vän på andra sidan muren och bad honom att prata med de israeliska soldaterna. Efter en stund tog han oss med sig till en annan ingång som var avsett för bilar, vi traskade i det rinnande vattnet på gatorna, skorna inlindade i trasiga plastpåsar blev blötare och blötare. Dörren mitt i muren öppnades inte. Någon hade målat ordet LOVE med graffiti på muren.
Jag bad Ärkeängel Mikael att öppna gränsen för oss, att öppna järngrindarna med sitt svärd av ljus. Jag skickade Reiki till situationen, till resan, dagligen. Utan änglarnas hjälp hade vi inte klarat oss under den här resan. Mikael har hållit mig i handen när jag har halkat mig fram på isiga trappsteg i gamla stan, mer än en gång.
Mannen ringde ett nytt samtal och fick meddelande att vi skulle ta oss tillbaka till Checkpointen som nu skulle öppnas för oss. Passkontroll, säkerhetskontroll, lägg allt på bandet, gå genom kontrollen med blöta strumpor, skorna på bandet. Kontrollanterna tittade knappt på våra pass men palestiniernas papper granskades noggrant.
Vi andades ut av lättnad efter att ha passerat gränsen. En ny taxi till Jerusalem, till Damaskus Gate. I hotellet tog jag av de genomblöta kängorna och de smutsiga jeansen, och bytte till dubbla leggings och kjol. De trasiga plastpåsarna slängde jag i papperskorgen.
Vattnet är jordande och renande. Snön är renande. Är det meningen med den här resan att vi ska jordas och renas? Ska vi med våra blöta, frusna fötter känna oss jordade, sjunka in i våra kroppar, bort från huvudet, bort från tankarna, tillbaka till våra fötter, och via fötterna till rötterna i jorden? Efter att ha tagit på mig torra strumpor och dubbla plastpåsar runt gympaskorna gick vi ut igen, för att äta en sen lunch innanför murarna. Hummus och pitabröd, 14 shekel, som hittat.
För att leta efter en bankomat tog oss till en ny, lång runda till Jaffa Gate, och tillbaka genom mörka gränder, till Damascus Gate. Nätterna är iskalla. Jag vaknar genomfrusen på småtimmarna och har svårt att somna om. Värmen funkar någorlunda dagtid men inte på natten. Varmt vatten finns bara på morgonen och på kvällen. Idag var det elavbrott flera gånger. Det snöar inte varje år i Jerusalem men vi är mitt i ett snöoväder som drar över den heliga staden, om och om igen. Snön på gravstenarna blir högre och högre. De många trapporna i gamla stan är hala, snötäckta, farliga att gå på. Vi har gått fram och tillbaka på Via Dolorosa till den graden att vi har fått träningsvärk.
Vi har inte varit rädda för att gå genom mörka gränder på kvällarna. Vi har känt oss trygga ty Ärkeängel Mikael är med oss på den här resan. Palestinska ungdomar har kastat snöbollar på oss från taken och från murarna, men ingen har kastat stenar på oss. Någonstans läste jag att ultraortodoxa judar kan spotta eller kasta stenar på västerländska kvinnor som går med tighta jeans under Shabbaten. Några snöbollar har det blivit, men inte värre än så.
Religionerna möts här och går hand i hand. Böneutropen hörs från moskéerna med jämna mellanrum, ljusen brinner framför ikonerna i kyrkorna, judarna står mot klagomuren med böner skrivna på papperslappar, instuckna i muren. Utanför Jaffa Gate köpte vi öl till kvällen, i denna torrlagda stad, ölen står för kylning i draget på fönsterbänken.
Snart är det dags för nya plastpåsar runt skorna och färd till någon restaurang som kan tänkas ha öppet. Judarnas Shabbat har börjat. De tänder ljus och korkar vinflaskorna inför middagen, inomhus. Våra ansikten blir piskade av blåst och blötsnö.
- Det finns ingen mat, säger servitören, bara vin och drinkar när vi går in som två snögubbar med plastpåsar runt skorna, snötäcke på axlarna, vattnet droppande från luggen.
Vi sätter oss i närheten av lågorna av en oljevärmare, i den kalla och fuktiga restaurangen. Två öl senare hör jag två damer att beställa soppa. Vi vinkar till servitören och det visar sig att vi kan få två skålar linssoppa. Undrar om det är samma soppa som Esau sålde sin förstfödslorätt till sin bror Jakob?
Jag tackar Gud att jag har huva i min jacka. I hotell Rivoli går jag genom den vanliga proceduren i Jerusalem, blåser min jacka och skorna med hårtorken, på högsta värme. Fläkten på väggen börjar blåsa kall luft, det nalkas en ny natt i Jerusalem. Jag vinkar till andarna på begravningsplatsen, genom gardinen. Ölen på fönsterbänken står och väntar, iskalla. Vi har baklava också i vårt provisoriska kylskåp. Frågan är om jag ska sova med tröja och kofta på mig inatt?
Jag är i min kropp, jag kämpar för det mest elementära, att ha torra kläder på mig, att ha torra skor, att ha värme, att ha mat. Är det baschakrans dag, idag den 13 december 2013? Hur kan de mest basala och det mest andliga gå hand i hand? Välkommen till Jerusalem, här kan du sammankoppla kropp och själ, och bli ett!
När jag packade inför resan höll jag min lila, långa täckkjol i händerna och ville ta den med mig. Enligt prognosen skulle det bli regnskurar, så kjolen fick stanna hemma. Vem behöver väderprognoser på nätet när alla svaren finns inom oss? Om jag hade lyssnat på min intuition hade jag haft en varm, vattenavvisande kjol att ha på mig i stormens öga. Ännu en läxa, när lär jag mig att lyssna på min intuition?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar