Det är vårt ljus som skrämmer oss mest

En påminnelse för oss alla som är rädda för vårt eget ljus.

Vad är vi rädda för?

• För att skina mer än andra?
• För att väcka uppmärksamhet?
• För att visa vägen? 
• För att bli ljusbärare? 

Som barn var jag rädd för mörker, och för att falla neråt i mina drömmar. Det var något kusligt med vårt hus, energierna var urgamla, nästan hotfulla, i husets mörka vrår lekte andarna på nätterna och spelade boll med mors mattrasebollar.

Jag kände energin med min kropp, energin var annorlunda än hemma hos våra kusiner, den var mörkare. Det hjälpte inte att mamma var jordnära och inte trodde på det osynliga, avtryck av dem som hade levt i huset tidigare fanns kvar i väggarna. Jag flyttade därifrån så snabbt jag bara kunde. Jag letade efter något men jag visste inte vad det var.

Ljuset. Jag letade efter mitt inre ljus. (den insikten kom mycket senare i livet)

Läs dikten som är skriven av Marianne Williamson.

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.

Vår djupaste fruktan är att 
vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,

storslagen och talangfull?

Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.

Att du leker liten förbättrar inte världen.

Det är ingenting upplyst med att förminska dig
så att andra inte skall känna sig osäkra omkring dig.

Vi föddes till att manifestera Guds härlighet som är i oss.

Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra detsamma.

När vi är frigjorda ifrån vår egen rädsla,

frigör vår närvaro automatiskt andra."

Marianne Williamson