Vår första Reikikurs

För någon vecka sen var det dags för vår första Reikikurs som vi höll tillsammans, D och jag. Vi mötte fyra förväntansfulla elever som var villiga att lära sig förmedla Reiki till sig själva, till sina närmaste, till växter och till djur. 

Det blev två dagar med höga, vibrerande energier, rökelsedoft, mantrasånger, levande ljus och kristaller som sög i sig allt det vackra. Det finaste med kursen var att kunna se elevernas förvandling från spända, stressade till avslappnade, självlysande ljusarbetare. Efter någon timme kändes det att de inte hade gjort något annat tidigare än gett Reikibehandlingar. 

För oss kursledare var det en ny erfarenhet, att byta sida, att börja svara på frågorna, att förmedla kunskap, att tala istället för att sitta tyst. Den första Reikikursen är oftast det första steget mot att öppna upp sig för andligheten, för att börja lyssna på sin intuition, för att trycka på startknappen. 

Så var det för mig för några år sen när jag hade tagit steget och anmält mig till min första Reikikurs. Ska jag betala för något som inte syns, resonerade jag före kursen. Är det verkligen något jag ska lära mig? Det var det bästa jag har gjort, jag hittade vägen mot mig själv, mot mitt sanna jag. Tidigare hade jag känt mig annorlunda på ett diffust sätt, jag kunde inte sätta fingret på det, det bara hängde i luften. Jag tog många staplande steg, jag var osäker men bit för bit började jag förstå mer och mer. 

Idag känns Reiki som en helt naturlig del av mitt liv. Jag känner mig hemma i energierna. Det känns helt fantastiskt att kunna förmedla Reiki till andra, att se deras ögon att börja lysa. Ljuset inombords syns utåt. Låt ditt ljus skina.

På min första Reikikurs var jag den enda eleven. Jag hade sett fram emot att träffa andra likasinnade då jag kände mig ensam med mitt intresse för det andliga. Under resans gång har jag träffat många likasinnade, fantastiska kvinnor som sysslar med energiarbete. Vi träffas på meditationer och Reikiträffar, det känns att alla känner alla. Vi ingår i en grupp av ljusarbetare, en grupp som blir större och större.

Under en Reikibehandling ligger klienten på en behandlingsbänk, fullt påklädd, ofta en filt över sig. Reikiterapeutten lägger sina händer på klientens kropp i olika positioner, eller en bit från kroppen, i auran. 

Alla på kursen fick "gruppreiki" av alla andra samtidigt. Effekten blir större när det är flera som ger samtidigt. Alla som har minst Reiki 1 kan delta på Reikiträffar där man ger och får Reiki.





Nya Reikihänder. Efter en initiering öppnas kanalerna och Reikienergin börjar flöda. Reiki kan användas för att rena och ladda vattnet du dricker, få blommorna att växa, heala djur, för allt levande och icke levande. 

Ibland ger jag Reiki för datorn som krånglar. Det är rena sömnmedlet, sa våra elever efter att ha gett Reiki till sig själva på kvällarna. Om jag vaknar mitt i natten lägger jag händerna på hjärtat och på Solar Plexus, då brukar jag somna om snabbt.

Visste du att Reiki är av Skatteverket godkänt som friskvårdsmetod?
Vill du också lära dig Reiki? Vi planerar att ha vår nästa kurs i Reiki 1 i januari.

Klar som en vattendroppe

Jag såg denna lilla vattendroppe som var på väg att droppa ner från en kvist, klar, speglande skogen bakom sig. Världen runt omkring blev suddig, grålila med en aning grönt i mitten. Jag såg bara vattendroppen genom min kameralins.

Om jag kunde vara lika ren och klar som en vattendroppe, i min energikropp. Titt som tätt får jag säga tyst för mig själv "Ta bort det som inte är mitt". Det kan var en plötslig huvudvärk, oro, känslor som sätter sig fast i min aura, allt detta vill jag skicka tillbaka till avsändaren.

Tidigare påverkades jag av andra människors energier men inte lika ofta nuförtiden. Jag renar min aura mentalt, jag ber Ärkeängel Mikael komma med sitt svärd och skära av alla negativa energiband. Jag ber om skydd, jag ber att Universums vita ljus ska skydda mig.

På Harmonimässan gick jag runt vårt monter och renade energier med min pendel. Vi hade gratis aurarening med pendel, det var många som ville prova. Hemma renar jag energier genom att bränna vit salvia, röken och doften tar bort stagnerad energi.

Vatten renar din kropp från insidan, genom att dricka mycket vatten håller man sig ren. Låter kanske konstigt men vatten är det bästa vi kan dricka. Att bada i havet renar auran, det är därför vi ser så fräscha ut efter att ha badat.

Jag tänker på Sifnos, när jag på kvällarna gick barfota till stranden, hängde min klänning på en trädgren och vadade i havet. Jag simmade i mörkret, mellan det vita klostret och fiskebåtarna, alldeles ensam. Jag kände havets själ, den kommunicerade med mig. Jag var ett med vatten, ett med havet, ett havsdjur som tvättade rent sin aura i Egeiska havet.

Nu är jag i Sverige och tittar på vattendroppar. I det lilla kan man se det stora.

Energier

Vi kan känna närvaron på många olika sätt, genom att se inre bilder, genom att höra, genom att känna och genom att veta. Jag utforskar mitt sätt att känna osynliga energier. Igår träffade jag D för att gå igenom hur vi ska lägga upp programmet på vår Reikikurs. När vi var klara frågade jag D om hon kunde känna eller se mina vägledare.

Hon blundade i Stadsbibliotekets barnvagnsrum där vi satt. Plötsligt förändrades energin i rummet, den blev tätare, mer påtaglig. Den kändes stark och jag satt mitt i denna energi. Folk gick förbi, D slöt sina ögon och började prata.
- Jag ser en kvinna som håller en kristall i sin hand, hon skickar healing till dig...
- Hur ser hon ut, frågade jag.
- Hon sitter på en tron, jag ser lila färg...hon visar sig i profil, hon ser ut som en kvinnlig Buddha...

Jag slängde bananskalet i sopkorgen, vi gick ut förundrade över mötet med den starka energin. Någonstans inom mig kände jag tacksamhet för att jag hade känt närvaron. Inte sett, inte hört men känt, på mitt sätt. 

Ännu svårare är det att acceptera inre vetandet, att bara veta saker utan att veta hur. 

Vi gick tillsammans längs mörka gator till en meditation där vi fick tillgång till den nya Kristusenergin. Det låter ju väldigt flummigt men jag kände (igen) att någonting hände under kvällen. När vi avslutningsvis skulle aktivera energin hos varandra kände jag en ny sorts energi. 
- Den känns utomjordisk, sa jag.

Har jag blivit känsligare för energier nu när jag börjar släppa det här med det inre seendet? Vad ska vi göra med den nya Kristusenergin? Vi ska överföra den till andra, genom blick, ord eller beröring. Vi ska bära den som sanna ljusbärare.

Havsmänniska

28/8 Resan fortsätter

Vi lägger till på den första ön, Kithnos. Kargt och brunbränt, vita sockerbitshus på sluttningarna. Ön doftar vilda örter. Vattnet närmast klipporna är grönt. Ön efter Kithnos heter Serifos, det var dit vi hade tänkt att åka först. Det blev Sifnos, en lite grönare ö, som vi valde till slut.

Sifnos stiger fram ur soldiset, först blek, blåaktig skugga som får färg och form ju närmare vi kommer. Bergen syns först, höga, otillgängliga med enstaka, ensamma kyrkor högt uppe på bergstopparna.

En halvnaken fiskare rensar gula nät ombord på en fiskebåt. Taxichauffören som kör oss till Vathi pekar på sevärdheter längs bergsvägarna som slingrar sig på sluttningarna, skola, golfklubb, kloster, busshållplats.

Ägaren till studion står på vändplanen där bilarna parkeras, med sin skottkärra och väntar på nya gäster. Vi drar resväskorna genom stranden, i sanden för det finns inga vägar i Vathi, bara en sandstrand.

Vattnet är välkomnande klart, underbart. Sanden på havsbotten skimrar.  Jag ser skimmer, mitt resesällskap ser små, svarta fiskar.

29/8

Jag kände havsdoften, den fuktiga och salta luften, stiga upp från havet nedanför Xanthakis gästhus, komma gående längs den stenbelagda gången och oförskämt våldgästa oss genom att klättra upp via terrassen och in genom den öppna dörren.

Den saltsmakande havsdoften höll mig vaken under småtimmarna. Jag la händerna på hjärtat och på solar plexus, och bad tyst "Ge mig gudomlig vägledning och närvaro" istället för att be som Maria har lärt på Reikikursen "Ge mig Reiki, gudomligt beskydd och vägledning".

I den påkallade närvaron somnade jag om tills ljuset väckte mig.

Sanden glittrar idag med, både på stranden på havsbotten. Först tänkte jag att det kanske var mikroskopiska fiskfjäll som glimmade genom det kristallklara vattnet. Nu vet jag att det är små partiklar av mineraler som reflekterar solens strålar. 

På vår morgonvandring längs den otillgängliga ravinen såg jag många stenar som glittrade på samma sätt. Jag plockade vild oregano och salvia längs stigen som fortsatte uppåt på ravinens botten. Några fjärilar fladdrade förbi som undrande, vad gör ni här?

Olivträdens silvergröna blad tecknade sig mot den blåa himlen, bakom stenmuren. Stenarna berättade om forna tider på Sifnos då det inte fanns vägar utan bara åsnestigar. Stenarna sa att jag behövde grunda mig med hjälp av stenkraft. De gav mig tillåtelse att plocka med mig några småstenar till Sverige. Stenarna innehåller inkapslad solljus, havets saltstänk och urgammal energi. De badande turisterna som kommer och går har inte kunnat rubba stenarnas grundande verkan.

Ta med dig litet solglitter till din halvtråkiga tillvaro, till den långa vintern, och minns denna dag när du omfamnades av havet, när du smektes av solen, när du gick barfota i vattenbrynet, betraktande glittrande sand på havsbotten.

Ta med dig denna stund, inkapsla solens värme, i en liten, vit sten. den kommer att alstra värme under de kommande, långa vintermånaderna.

Andas in havsluft, havsmänniska.

Resan inåt

28/8, på båten Agios Georgios, på väg mot Sifnos.

Silverbron över havet ser ut som änglarnas dansbana. Jag kan känna närvaron av Ljusets Änglar i alla regnbågens färger. De välkomnar mig till mitt nya jag med öppna armar. De ler som en moder, de sjunger knappt hörbart, de dansar i motljuset som virvlande dervischer. Alla mina resor har haft samma mål, att vakna upp ur ekorrhjulet, att hitta tillbaka till mig själv.

Mitt tvära resesällskap har rollen som lotsen över ån Stix, till dödsriket, han visade mig den fysiska vägen hit. Han har ett syfte i det hela. Att hålla mig på jorden, att fungera som resesällskap mellan två punkter på världskartan.

Jag känner mig fullkomlig som jag är just nu. Jag har inte bråttom. Jag har inga plikter. Jag tillåter mig själv att njuta av tillvaron.

Jag har kommit hit för att se sanningen om mig själv. Små saltkristaller glimmar på min hud, på mina fingrar som håller i pennan. Livet är. Nu.

Skönheten finns i betraktarens ögon, vem är det som betraktar genom mina ögon? Vem är själen som speglar sig i mina ögon? Hur stor är själen? Hur lång? Hur vid? Vilken färg har den? Är den blådisig som luften? Är den konturlös som bergen i horisonten? Kan den utvidga sig som vatten? Kan den förvandlas till fukt och falla ner som regn på en annan plats?

Är vi rent av pelare av ljus? Har vårt ljus blivit grumligt av alla bekymmer och vardagens måsten? Har ljuset krympt av stress? Välkommen till det Egeiska havet, här kan du tvätta rent ditt ljus.

Jag kom hit för att minnas mitt ursprung som havsmänniska. Mina fenor har torkat ut. Min sjöjungfrustjärt har krympt till oigenkännlighet. Känslan finns kvar. Den blåa färgen. Havets bris. Solen som jag avgudade. De små, nästan osynliga ljuspartiklarna som försåg mig med information. Det var då. Vi kom ur havet. Vi steg i land på Lemurien och svävade över landskapet som små halvgudar, stigna ur vågorna. Vi levde långa liv, vi blev flera hundra år gamla. Vi botade själv våra obalanser med hjälp av energierna som tillgängliga för oss.

Vi levde på Atlantis. Vi älskade ljuset, solljuset, månljuset, ljuset i kristallerna som vi projicerade mot oss för att förstärka våra energikroppar. Vi älskade ljuset inom oss. Vi var ljusvarelser av högsta grad. Vi levde i kärlek och harmoni med allt levande. Det var paradiset på jorden till den dagen då vi släckte ljuset och lämnade allt.

Vår tid var över. Jorden föll i mörker under eoner av år. Nu är ljuset åter här, kanaliserad genom mina och dina händer, starkare än någonsin.