Örtvandring

På Örtvandring med Hälsofrämjandet

"Följ med på en naturskön vandring där vi njuter i den vårskira grönskan och örtbotaniserar i Sätraskogens naturreservat. Hela promenaden är en så kallad "Hälsans stig". Promenaden är ca 6 km och går på parkvägar längs ängar, genom ekbackar och gammal granskog och längs stränder med en badplats. 

Lisa Danåsen Wikström, leg. sjukgymnast, leder vandringen och även en stund med enkla och egen­vårdande rörelser."

Löktrav

Trots vädret var vi ett gäng om 12 nyfikna naturvandrare som samlades utanför tunnelbanan i Bredäng i morse. När vi passerade första bästa gräsmatta pekade vår ledare Lisa redan på den första ätbara örten, sommargyllen som kan användas som naturens egen broccoli. Nästa ört var löktrav som kan blandas i sallad eller dressing för att ge löksmak. 

Vi smakade på almens späda, vårgröna fröställningar som smakade förvånansvärt gott. Vandringen gick längs Hälsans stig som går längs Mälarens strand mot Sätra. 

I skogen fanns syrlig harsyra och hur mycket som helst av kirskål, ogräs som kan användas i sallad eller i soppa tillsammans med nässlor.

Kirskål

Vi fick tips om att plocka små hallon-, smultron-, rönnbärs-, vinbärs- och blåbärsblad och torka till te. Små, späda granskott kan man stoppa i näsan för att bli av en förkylning, sa en deltagare. En annan berättade att hon äter nässlor varje dag.

På en brygga i  lätt duggregn fikade vi och åt våra smörgåsar medan en skrattmås flög några varv runt bordet. Lisa visade oss uppmjukande rörelser för hela kroppen för att vi skulle få upp värmen och mjuka upp musklerna. Påsarna fulla med örter började vi gå mot civilisationen i Sätra.

Mörkret

Bild: www.alef.net

Jag står på det platta taket och känner med mina handflator hur värmen dröjer kvar i tegelväggen mot moskén. Solen har för en stund sedan sakta glidit ner bakom minaretet och mörkrets svarta ylleschal ligger på himlen. Den första fladdermusen kryper ut ur murens hål och störtar ut blixtsnabbt i luften. En trasig, vit drake av silkespapper och tunna träpinnar har fastnat på tv-antennen, dess konturer syns fortfarande svagt när jag försöker se genom mörkret.

Den obligatoriska dupattan fladdrar på mina axlar när jag promenerar runt taket, om och om igen som en fånge som tränar för att kunna rymma. På dagarna är jag låst i huset, jag kan inte gå ut till de smala, dammiga gränderna som är fulla av männens hungriga blickar, utan orsak. Möjligen kan jag besöka min svägerska på samma gata men då måste jag täcka huvudet och ha tjänaren med mig.

Mörkret är min vän. Jag väntar på mörkret varje eftermiddag, otålig som ett barn. I skymningen springer jag upp på den svala marmortrappan som leder till taket, beredd att bli ett med mörkret. Medan jag går runt i mina lätta lädersandaler tänker jag tunga tankar. Jag tittar på månen men smärta i min själ, det är samma måne som mina släktingar långt borta i Norden ser.

Det här är min asiatiska, självvalda verklighet men jag vill kunna blunda och öppna mina ögon i ett annat land, där jag föddes för evigheter sedan. Jag har inte sett snö på sex år och det känns underligt. Tiden är en lång rad av soliga dagar, brukar jag skriva i min dagbok. Någon ytterligare mening blir det knappast. Den oändliga värmen suger musten ur mig. Ja, papegojorna flyger över taken och gatuförsäljare ropar ut sina varor i gränderna. Tiden går, jag syr kläder, morgon blir kväll. Flugornas bröllop på dagarna och kackerlackornas fest på kvällarna distraherar mig om jag försöker att leka poet.

Den ljuva doften av klätterväxter smeker min hy och mörkret sveper sin svarta schal tätare om mig. Jag kommer nog aldrig någonsin att glömma den här kvällen, när jag tittar över taken i Gujrat och känner sällsam ro i mitt innersta. Luften är mjuk och len, som modersmjölk och jag en ensam betraktare på detta tak blir ett med mörkret.

Vem är Malala?

När jag skulle lämna tillbaka några filmer på biblioteket lånade jag den här boken om Malala, flickan som stod upp för rätten till utbildning och sköts av talibanerna.

"MALALA YOUSAFZAI

Pakistanska Malala Yousafzai, född 1997, blev känd för sin aktivism för flickors rättigheter i sin hembygd, där talibaner tidvis förbjudit flickor att gå i skolan.

Den 9 oktober 2012 sköts hon i huvudet när en hennes skolbuss attackerades av beväpnade talibaner, och skadades allvarligt. En annan flicka dog och flera skadades vid attacken."

källa: www.svt.se

När jag läser boken får jag en annan syn på Pakistan, jag får se bakom nyheterna och ser det som sker med egna ögon, med Malalas ögon. Jag har varit där, jag har bott där och ändå har jag varit avskärmad från verkligheten. Det hände mycket i periferin, men det kändes långt borta, utanför min trygghetszon. Jag bodde i ett hus, innanför murarna i min lilla värld som bestod av familjen.

Dammet fanns ute på gatorna, dammet låg som ett åskmoln framför solen och på nätterna hördes skottlossning från fjärran byar. De vita jasminblommorna doftade underbart, kolibrin balanserade i luften medan den sög nektar ur blommorna, flockar av gröna papegojor flög över staden. Alla dagar var soliga dagar. En gång fastnade en vit drake av silkespapper på kråkans bakben, den flög över taken med en fladdrande, trasig drake bakom sig i skymningen. Ödlorna la ägg mellan bladen av min enda roman. Hunden tuggade sönder min urdu-engelska ordbok.

Allt det hemska fanns under ytan, utom räckhåll för mig. Ibland läste jag om det i tidningen, om kvinnor som hade fått syra slängt i ansiktet av släktingar, om en flicka som hade tagit sitt liv natten innan bröllopet med en äldre man. Solen sög musten ur mig. Jag klädde mig i färgglada shalwar kameez, jag täckte mitt huvud med dupattan när jag gick till bazaren. Den Pakistan som Malala beskriver fanns där hela tiden fast jag inte såg den. De hotfulla talibanerna som förstörde urgamla Buddha-statyer i Swatdalen fanns där ute, med sina gevär.

Buddha-statyn  i Swatdalen förstördes av talibanerna 

Malala var modig och stark, hon täckte inte sitt ansikte med slöjan när hon sprang till skolbussen. Hon gav sin röst till alla andra flickor i Swatdalen, i hela Pakistan. Hon blev dotter av Pakistan när hon blev skjuten i ansiktet på nära håll av talibanerna, i skolbussen. Hon insåg att det talibanerna gjorde mot henne blev hennes seger, hela världen fick veta vem Malala är. 

Hon skadades allvarligt, svävade i livsfara men räddades mirakulöst. Den pakistanska armén och regeringen gav efter överläggningar sitt tillstånd att förflytta henne till Queen Elisabeth sjukhuset i Birmingham, i Storbritannien. 

Malala höll tal på FN i New York på sin sextonårsdag, hon är rösten av alla flickor som kämpar för rätten till utbildning. Efter talet sa hennes pappa att nu har du blivit hela världens dotter. Hon som hade bett till Gud om att få växa ett par centimeter till, att bli lite längre blev så stor att hon inte kunde mäta sig själv. Malala ger mod, hon är mod. Malala fortsätter sin kamp för att alla världens flickor och pojkar ska få möjlighet till utbildning genom The Malala Fund och drömmer om att en dag kunna återvända till Swatdalen i Pakistan.

Swatdalen i Pakistan

Schamanskallra

Våra skallror hade hängt på tork hos Anita, nu fick vi ta bort skaftet och hälla bort sanden. Jag la i min skallra mungbönor, linser, kikärter, ris, ett par vita bönor och en liten, röd lyckoböna, wairuru, från Peru. Då jag ska använda min skallra vid eldceremonier får den låta lite högre, en healingskallra kan ha svagare ljud. 

När jag var nöjd med ljudet återstod det att knyta fast en fuktig skinnremsa runt skaftet. Ett skinnband runt, några träpärlor, en fjäder och skallran var färdig. Innan skallran tas i bruk ska den invigas, det kommer vi att göra på Eldceremonin vid fullmåne, på nästa vecka.

Healingskallra

En schamanskallra är ett personligt redskap som ska invigas innan den tas i bruk. Jag fick möjlighet att tillverka en egen skallra hos Anita från Spiritjourney. Skallran används för att kommunicera med andra världar och som redskap i healing.

Jag har fått låna skallra vid eldceremonier i Judarnskogen men har inte riktigt förstått syftet med att använda den. Jag trodde att skallran var för ljudets skull och hade ingen aning om att den används för att få kontakt med den andliga dimensionen. En skallra ska behandlas med respekt och lekfullhet, den är som ett levande väsen, med alldeles egen ande.

Skallra på gång

Först fick vi klippa skinnet efter pappersmallen och det var inte så enkelt att få till två exakt lika stora delar. Därefter skulle skinnbitarna ligga i blöt i en och en halvtimme. Under tiden åt vi lunch, en jättegod rotfruktssoppa med färskt bröd.

Skinnet hade blivit mjukare, vi sydde med gult sentråd, skinnål och med hjälp av fingerborg. Skallrorna fylldes med akvariesand, och vi fick verkligen pressa i sand innan det var tillräckligt. Pinnarna stoppades i och bands med snöre, nu skulle skallrorna få hänga på tork tills på lördagen då vi avslutar arbetet.

Miniskallra som halsband

Av några små spillbitar gjorde jag ett kraftsmycke, en miniskallra som jag fyllde med linfrön och sesamfrön.
Jag knöt fast en kristall och ritade reikisymboler på den med tuschpenna, nu har jag ett alldeles egengjort healinghalsband.

Skallran som hänger på tork hos Anita ska jag göra klart imorgon. Det ska bli roligt att avsluta arbetet och dekorera skallran.

Reikiskallra