Mörkret

Bild: www.alef.net

Jag står på det platta taket och känner med mina handflator hur värmen dröjer kvar i tegelväggen mot moskén. Solen har för en stund sedan sakta glidit ner bakom minaretet och mörkrets svarta ylleschal ligger på himlen. Den första fladdermusen kryper ut ur murens hål och störtar ut blixtsnabbt i luften. En trasig, vit drake av silkespapper och tunna träpinnar har fastnat på tv-antennen, dess konturer syns fortfarande svagt när jag försöker se genom mörkret.

Den obligatoriska dupattan fladdrar på mina axlar när jag promenerar runt taket, om och om igen som en fånge som tränar för att kunna rymma. På dagarna är jag låst i huset, jag kan inte gå ut till de smala, dammiga gränderna som är fulla av männens hungriga blickar, utan orsak. Möjligen kan jag besöka min svägerska på samma gata men då måste jag täcka huvudet och ha tjänaren med mig.

Mörkret är min vän. Jag väntar på mörkret varje eftermiddag, otålig som ett barn. I skymningen springer jag upp på den svala marmortrappan som leder till taket, beredd att bli ett med mörkret. Medan jag går runt i mina lätta lädersandaler tänker jag tunga tankar. Jag tittar på månen men smärta i min själ, det är samma måne som mina släktingar långt borta i Norden ser.

Det här är min asiatiska, självvalda verklighet men jag vill kunna blunda och öppna mina ögon i ett annat land, där jag föddes för evigheter sedan. Jag har inte sett snö på sex år och det känns underligt. Tiden är en lång rad av soliga dagar, brukar jag skriva i min dagbok. Någon ytterligare mening blir det knappast. Den oändliga värmen suger musten ur mig. Ja, papegojorna flyger över taken och gatuförsäljare ropar ut sina varor i gränderna. Tiden går, jag syr kläder, morgon blir kväll. Flugornas bröllop på dagarna och kackerlackornas fest på kvällarna distraherar mig om jag försöker att leka poet.

Den ljuva doften av klätterväxter smeker min hy och mörkret sveper sin svarta schal tätare om mig. Jag kommer nog aldrig någonsin att glömma den här kvällen, när jag tittar över taken i Gujrat och känner sällsam ro i mitt innersta. Luften är mjuk och len, som modersmjölk och jag en ensam betraktare på detta tak blir ett med mörkret.