lördag 12 april 2014

Min doft


Jag har blåa ögon och heter Ionia eller Ion på grekiska, orden kommer från ett nu glömt medelhavsspråk. Att jag intresserar mig för språk är ganska naturligt, jag har ju anor långt tillbaka till ett glömt språk i ett land där det växer olivträd. Naturen är viktig för mig, jag är en del av naturen jag också.

Jag skulle kunna trivas nästan var som helst i världen, även i Kina. Jag skulle suga i mig allt om landets historia och fördjupa mig i gamla myter som den när en nymf räddade sig ur kärlekskranke Apollons famntag genom att förvandla sig till en oansenlig blomma, till min urmoder.

Ibland leker jag med tanken att jag har levt i en annan tidsålder, i en annan skepnad. Under antiken var jag helig, då deltog jag i fester för Saturnus ära och för min favorit, guden Pan. Underligt nog var det läkekonstens fader, Hippokrates som var min vän och rekommenderade mig som botemedel mot melankoli. I det här livet är jag inte lika firad och umgås inte med gudar heller. Om jag ska säga sanningen är gudarna nästan bortglömda nuförtiden.

Jag är anspråkslös och blyg men min doft har spridit sig nästan överallt i världen. Det är svårt att förstå för mig som helst håller till på gräsrotsnivån men om sanningen ska fram var grekerna galna i min doft redan år 500 före Kristus. Jag använder samma parfym som kvinnorna i min släkt alltid har gjort, sedan urminnes tider, det är en familjehemlighet. Mitt väsen har en egenskap som många har haft nytta av, jag svalkar på sommaren och värmer på vintern. Men det är så som det ska vara, man ska inte motarbeta naturlagarna.

Även om jag är blyg sprider jag mina ord som sätter sig som en vag doft från den osynliga världen på människor jag träffar. Jag leker med orden och färgar världen violett.

Viola.O.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar