Min son har en gåva fast han inte är medveten om den. Han avfärdar sin gåva, att kunna kanalisera budskap från sitt högre jag, från sina andliga vägledare. När vi möts frågar jag honom om han vill meditera tillsammans med mig eller om han vill försöka kanalisera. Det har vi gjort ibland i skogen, sittande på en klippa, till fåglarnas läten.
Sist såg han bruna läderskor, handsydda, som jag hade på mig, och en rödblommig kjol. Var det glimtar från ett tidigare liv? Varför skulle jag annars ha på mig handsydda, grova läderskor? Idag såg han rosa tygskor, broderade med speglar.
- Lyssna på ditt inre, följ den starkaste impulsen, låt den växa...fyll ditt hjärta med hopp och tilltro, våga. Något fantastiskt väntar på dig på andra sidan jorden, du kommer att känna dig hemma där. Du kommer att omges av många kvinnor och barn, du kommer att lära dom något och dom kommer att lära dig något, ni ska skapa någonting tillsammans. Be solen om dess strålar, hylla vattnet och livet, skapa, sprid ljus, ge dig ut på din resa. Jag ser en dal mellan bergen, jag ser groddar, du ska odla någonting där. Vargen följer med dig på din resa, örnen vakar över dig. Det är nästan som om att den här resan kallar på dig. Ta med dig vita kläder...
Han ser en indigoblå kristall som strålar ljus, som sjunker in i hans hjärtchakra. Kristallen har tidigare funnits på hans tredje öga, på pannchakrat. Han hör ordet indigo men han förstår inte vad kristallen vill säga, den bara strålar ljus.
- Det var inget, jag kan inte, säger han och öppnar sina ögon.
Jag funderar över de rosa tygskorna, broderade med små speglar. Kommer jag att hitta skorna i min framtid, på en resa som kallar på mig? Kommer jag att våga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar