Jag vill tacka livet

Sare Roma

Första kvällen på Stockholm Folk Festival, den 7 augusti, hyllade de fem nationella minoriteterna i Sverige, samer, romer, tornedalingar, sverigefinnar och judar. Kvällen var den sista av 5 Folk festival, de två första kvällarna var i Kungsträdgården, den här gången var vi i Hesselby slott. Den romska gruppen Sare Roma var först på scen med traditionell musik och dans. Som alltid när jag hör den romska nationalsången "gelem gelem", som betyder "jag har vandrat" känner jag ett hugg i hjärtat. Kanske tillhörde jag den romska folkgruppen i något tidigare liv?

Sofia Jannok

Sofia Jannok, svensk-samisk artist som är född i Gällivare, överraskade med sitt budskap, både genom orden och musiken. Sofia Jannok berättade att det var förbjudet för hennes mormor att jojka, men att hon idag får betalt för att jojka på en allmän plats. Det kändes som seger för henne och alla ursprungsbefolkningar.

Urkraft från Sápmi

När Sofia Jannok berättade om fjällen, om vidderna och om den aggressiva gruvexploateringen som hotar att slå ut naturen blev det som jag har läst i tidningarna plötsligt levande. Att bevara naturen för de kommande generationerna måste vara vår allas sak, det berör ju oss alla i allra högsta grad eller hur? Hennes senaste skiva heter ÁHPI (wide as oceans).

Arja Saijonmaa

Sist på scen var Arja Saijonmaa, i en lång, vit klänning och en röd ros i handen gled hon fram som den stora artist hon är. Hon började med en finsk tango "Kotkan ruusu" som hon sjöng på finska och på svenska mot slutet. Den bekanta texten "Taas Kotkan ruusu oottaa poimijaa" förflyttade mig långt tillbaka i tiden till en finsk dansbana vid en sjö, till tangon jag har hört hundratals gånger.

Det som gjorde det största intrycket på mig var kvällens sista låt "Jag vill tacka livet". (Violeta Parra "Gracias a la vida"). Jag har alltid gillat sången men kände inte till bakgrunden till låten tidigare. Violeta Parra var chilensk folksångerska och konstnär som spelade in Gracias a la vida som tack till livet innan hon begick självmord 1967, 49 år gammal.

Jag vill tacka livet

Jag vill tacka livet (Gracias a la vida)

(Violeta Parra)

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav min två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig hörseln
som i all sin vidhet
fångar natten och dagen,
syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall
och ett ösregn
och röstens ömhet hos den jag älskar.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet
och hela alfabetet
så att jag fick orden
för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ ska vandra.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig lång vandring
för så trötta fötter
genom djupa vatten,
jag gick genom städer,
över stränder, berg, öknar och på stäppland
hem till ditt hus och dina gröna ängar.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på frukten
av det hjärnan skapar,
och det goda långt borta från det onda
när jag ser in i dina klara ögon.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja lycka ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
och mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är samma sånger.