En ängel i ditt hus

Jag har börjat läsa boken En ängel i ditt hus av Denise Linn, en bok om hur energin i hemmet samspelar med universums energier. Boken är slutsåld men jag hittade den i någon second hand affär. Då jag nyligen har flyttat passar det bra att utforska hur man kan förändra och förstärka energin med olika metoder som t.ex. genom feng shui, rökelse, färger, eld, ljud, vatten, aromaterapi och schamanska ritualer.

"Vårt hem avspeglar och påverkar våra känslor och vårt förhållande till omvärlden. Bostaden kan ses som en förlängning av människan och berörs som allt annat av energiströmmar i universum, menar Denise Linn. Hon visar hur vi kan skapa en kosmisk ordning i hemmet och på så vis få ett rikare och mer harmoniskt liv."

Mina kristaller har inte än hittat sin rätta plats utan de ligger huller om buller på ett fat och väntar. Jag vet att kristallerna behöver renas, i snön, i frysen, i månljus eller i vatten med havssalt för att vibrera rent och högt.

I boken hittade jag ett kapitel om hur man kan programmera sin huskristall, vilket verkar intressant.

"Att programmera din huskristall
För att programmera din kristall till att vara en energigenerator för ditt hem, börja med att hålla den renade kristallen mot tredje ögat i pannan, alldeles ovanför näsroten - en av kroppens främsta energipunkter. Om du vill viga kristallen åt att skapa trygghet och beskydd i ditt hem kan du säga något i stil med:

Jag viger den här kristallen åt trygghet och beskydd i detta hem.
Jag tackar för din hjälp.

Du kan också viga din kristall åt andlig utveckling för de personer som bor i ditt hem, åt välstånd och överflöd, åt kärlek och goda relationer, eller åt sanning och kommunikation. Du kan lägga en kristall i varje rum i ditt hem och viga var och en åt ett särskilt syfte för just det rummet."

Tona in det nya året

Nyårstoning i Katarina kyrka

Det har blivit en tradition för mig att delta på Nyårstoningen av Marie Bergman i Katarina kyrka. Det var nästan 500 personer i det vackra, ljusa Katarina kyrka och vi fyllde kyrkan med livstonen, alla tillsammans. Livstonen den här gången var fylld av medkänsla och tanken bakom tonen var "Jag vill dig väl". Finns det bättre sätt att avsluta året och välkomna det nya än toning tillsammans med vänner, bekanta och helt främmande människor som ändå känns som vänner i den härliga gemenskapen?

Vad är toning för något?
Så här beskriver Marie Bergman det på sin hemsida:

"Toning kommer från det engelska ordet Tuning. Det handlar om att stämma kroppen, som ett instrument. Om att göra inre och yttre spänning samspelande och reducera onödiga spänningar och blockeringar . Det betyder att onödig känslomässig stress kan lösas upp och ge plats för flow och levande liv. Om någonting hålls tillbaka onaturligt, om en sund reaktion hindras eller fryser fast, stannar livets rörelse i det område som drabbas. Den rörelsen kan ljuden nå så kommunikationen och näring genomströmmar kropp och sinne igen.  

Toning är ljud utan ord och du aktiverar din medfödda naturliga röst, ett enkelt genomströmmande röstuttryck och ett fundament för röstens och därmed hela din personlighet. Livstonen är nyckeln till din personlighetsutveckling och dina inre slumrande resurser. Per - Sona betyder Genom - Ljud. "

Marie Bergman med tibetansk klangskål

Altaret i Katarina kyrka

Julängeln

En ensam julängel vandrade i snön på Riddarholmen. Det stora huset hade massor av fönster, alla upplysta av en adventsljusstake. Hon gick förbi kyrkan och fortsatte mot stranden där Sparreska palatset låg. Julängelns vita klänning släpade i marken och blev allt smutsigare. Vingarna hängde trötta på ryggen, håret täcktes av snökristaller, glimmande som stjärnor. Det syntes inte en enda själ ute på Gustav Adolfs torg. Julängeln såg spår i snön och följde efter till Kammarrättens gula hus, klättrade upp stentrapporna och gick in genom den låsta och larmade dörren.

Hon kikade in i rättegångssalarna, drack litet vatten ur presidentens glas, svävade i trapphuset tills hon hittade det hon hade letat efter. En själ. Julängeln var liten och oerfaren därför hade hon trampat i snön på det julpyntade gränderna i Gamla Stan så länge och irrat sig till sist till Riddarholmen. Hon skulle skänka julefrid för en själ som verkligen behövde det, uppgiften var inte den allra lättaste och hon hade letat och letat flera dagar i rad. Hon hade sett mängder av stressade människor på jakt efter julklappar men hur närmar sig en liten osynlig julängel köpgalna Stockholmare, det hade hon inte kommit på. Hon hade försökt rycka medelålders Östermalmsdamer i armen, men de hade bara rusat framåt mot NK. Hon hade följt efter mammor med barnvagnar som hade jäktat mot H&M:s barnavdelning. Ingen hade märkt den lilla julängeln på Drottninggatan som ville skänka en behövande själ julefrid mitt i julrushen.

Den lilla julängeln hade aldrig tidigare sett så mycket julpynt, spegelkulor, pyntade julgranar i plast, girlander med stjärnor, dansande tomtar och tysta keramikänglar. Köerna till kassorna ringlade långa, långa. Svettiga, oroliga, och mycket fattigare lämnade människorna butikerna. De hade oändliga listor med sig om allt de skulle hinna handla före julafton, och det var inte många dagar kvar. De hade visst glömt att köpa saffran också, och pepparkaksdeg för barnen, och glöggkryddor… Inte undra på att den lilla julängeln flydde från trängseln och strövade mot Riddarholmen. Där fanns det nämligen inga butiker, bara en enorm kyrka mitt i torget och några gamla hus runt omkring.

Kammarrättens hus såg ödsligt ut. Där fanns förutom ett par spöken som rullade städvagnen i korridoren en invandrarkvinna som städade med en schal  virat runt huvudet. Hon var alldeles svettig för hon hade dammsugit rättegångssalarna och sessionssalarna och presidentens rum redan före klockan 08:00 på morgonen. Nu sprang städerskan i korridoren och hämtade en kanna vatten för Kammarrättens president och ett nytt glas istället för den som julängeln hade druckit ur. Hon sprang rakt igenom spöken men hon såg inte dem, som tur var. Städerskan tycke att det var konstigt att städvagnen rullade för sig själv i korridorerna men det är mycket som är konstigt i Sverige, resonerade hon och fortsatte att städa. Hon hade ett krångligt område, många trösklar, trappor och aldrig sinande antal mattor att dammsuga. Dessutom fick hon inte lukta svett, det kunde inte förekomma bland så fina kunder som Kammarrätten.

Avdelningssekreteraren lät förstå att städerskan tyckte själv att hon städade, vilket kunde ifrågasättas. Folk tror nämligen att de har fått städat om papperskorgarna är tömda. Städning innebär ju mycket mer än så, enligt avtalet hade hon köpt både avborstning av möbler och dammtorkning av alla element varje vecka. Städerskan hade mycket att hålla i, dels måste hon följa den obegripliga städinstruktionen, dels fick hon inte lukta svett fast hon svettades. Det fanns effektiva deodoranter, hade hon fått höra av sin arbetsledare. Städvagnen rullade i allt högre fart genom hela korridoren, hon sprang efter den och såg aldrig den lilla julängeln som begrundade henne.

Städerskan var definitivt rätt person, en själ som verkligen behövde julefrid efter årets slit i Kammarrättens hus, efter alla trösklar och rättegångssalar och alla kaffefläckar hon hade torkat efter personalen som bara spillde och spillde och ojade. Oj, oj, spillde jag, tur att du står där och torkar. Du kan dammsuga mitt rum sen, inte nu, senare. Visst, hon fick nästan be om ursäkt att hon fanns till, hon fick böja och buga och be om ursäkt när hon skulle utföra sitt arbete. Städerskan såg utarbetat ut, hon hade säkert flera barn hemma och en krävande man som det brukade vara i turkiska familjer. Firade hon jul, knappast, men julefrid behövde hon i alla fall, det var helt klart.

Städerskan hade firat Eid, som är avslutningsfesten för fastemånaden Ramadan men det visste inte den lilla, ensamma julängeln som hade blivit kvar på Riddarholmen dagarna före jul. Små änglar kan inte veta allt, i synnerhet inte under deras första uppdrag på jorden. Uppdraget var knepigare än hon hade trott när hon tillsammans med tusentals små änglar flög från himlen till jorden med ett enda syfte i minnet, att sänka julefrid. Stjärnorna dansade i änglarnas ögon och de splittrade sig över hela jorden, till alla länder även dit där jul inte firades.

Den Eidfirande och fastande städerskan som aldrig hade firat jul såg en vit fläck på presidentens bord. Hon hämtade en röd wettexduk ämnat för toalettstädning och gnuggade intensivt, fläcken försvann inte. Hör och häpna, den växte och blev större och glansigare. En livslevande julängel stod på presidentens bord och strålade julefrid, så mycket som en trött och vilsegången ängel kan stråla. Hon gjorde sitt allra bästa.

Mycket riktigt, en sällsynt och dyrbar julefrid nådde städerskans hjärta. Hon hade hittat julefriden första gången i sitt liv, första gången i det nya landet Sverige. Presidentens bord var fläckfri. Spöken rullade städvagnen mot utgången. Städerskan hade fått den dyrbaraste julklappen en behövande själ kan få, julefriden. Julängeln log lyckligt och lyfte sina vingar.

Varför åka till Bergamo i december?

Fontänen utanför hotellet Agnello d'Oro 

Varför åka till Bergamo i norra Italien i december? En flygbiljett för 545 kr från Stockholm till Bergamo tur och retur gjorde att vi valde just Bergamo som resmål för vår weekendresa i mitten av december. Gamla stan Città Alta uppe på höjden där vi bodde nås med buss nr 1 eller bergbanan "funicular".

Bergamo för mig var kullerstensgator, karuseller, julkrubbor, ringande kyrkklockor, höga torn, svindlande utsikt, starkt espresso, söta mandelkakor, promenader gata upp och gata ner, berget San Vigilio och julmarknaden på den nedre staden Città Basta.

Vi tog tåget till Milano och besökte den magnifika kyrkan Il Duomo di Milano med sina vackra glasmosaikfönster. Il Duomo som började byggas 1386 är en av de största gotiska kyrkorna i världen.

Världen är liten, första kvällen träffade vi ett svenskt par på hotellets restaurang och det visade sig att hon hade spelat fotboll i samma lag som min sambos syster. Ett märkligt möte, kanske var det högre makter som såg till att vi träffades.

Från bergstoppen San Vigilio som nås med ytterligare en bergbana köpte jag med mig hem en påse fikon. Någon annan shopping blev det inte för min del, de billigare väskorna var inte snygga och de dyrare var för dyra. Jag nöjde mig med att strosa runt med min kamera, fotografera, äta god mat, fika och bara uppleva staden Bergamo i Lombardien, under några dagar i december 2015.

Restaurang Agnello d'Oro med kopparkastruller hängande från taket

Spegel i ett café i Milano

Jag lever i en dröm

Jag har länge haft en dröm om ett nytt boende och drömmen har jag skrivit på papperslappar  och gömt i små linneknyten. I dessa talismanpåsar har jag lagt blad av flygrönn, kristaller, fjädrar och snäckor för att förstärka magin. De små, oansenliga knyten har jag hängt högt uppe i lägenheten för en flygrönn ska aldrig vidröra marken. Önskningarna har legat i luften och spritt sina energier mellan väggarna.

"Jag ska bo i ett fint och rent hus nära staden och nära skogen" skrev jag på lappen. Rent kom efter att ha haft tre stora katter tillhörande min sambo boende i lägenheten med massor av katthår. Katterna finns inte kvar, de gick bort en efter en, av ålderdom och sjukdom. Kvar fanns en nedsliten femtiotalslägenhet med skåpen så fulla att ville gråta när jag öppnade garderoben.

Sen började det hända, på grund av stambytet fick vi möjlighet att flytta till en nyrenoverad lägenhet en bit bort, nära skogen. Vi rensade och sorterade, och packade det som var kvar i hundra flyttlådor. Jag trivdes i den nya lägenheten direkt, det var som att komma hem efter sju svåra år. Vi har fått en balkong mot skogen, precis som jag drömde om.

Jag är tacksam för att leva i en dröm, även om jag gör det just nu mitt i flyttlådor och oordning. Vi ska ta en paus i uppackande och resa bort några dagar. Ännu en dröm som har blivit verklighet, drömmen om att resa. Tack Universum för dina gåvor!