På stranden Livadaki
Jag tackar dig sanden på stranden Livadaki för att jag får sträcka ut min kropp och ligga på din mjuka och samtidigt fasta, grundande bädd. Tack! Tack! Tack!
Jag tackar dig Egeiska havet för att jag får svalka mig i ditt kristallklara vatten, i dina böljande vågor, i din famn. Tack! Tack! Tack!
Jag tackar dig solen för dina strålar och din värme, jag tackar för D-vitaminet som bildas i min kropp när jag exponerar min hud för dig solen. Tack! Tack! Tack!
Jag tackar dig Meltemivinden för dina ljumma och och ibland hårda vindpustar som svalkar mig och blåser bort allt förlegat som inte längre får plats i mitt liv. Tack! Tack! Tack!
Meltemivinden, du kom och blåste ren min aura, du blåste bort allt skräp som hade fastnat i mitt energifält och du viskade förändringens ord i mina öron.
"Följ vinden, följ vinden, följ vinden och se vart den tar dig."
Jag klamrar mig fast i Tamariskträdets rötter på stranden Livadaki, på Serifos, i Grekland, den 28 augusti 2015 och undrar vart vinden vill ta mig.
Örnen svävade i luften, högt ovanför byarna när vi åkte rundturen på ön igår. Örnen, min följeslagare visade sig och då visste jag att allt går efter en gudomlig plan.
Meltemivinden, den nordliga, oförutsägbara och skoningslösa, blåser fortfarande. Vinden är stundvis ljum och ljuvlig, för att plötsligt ändra styrka och bli kraftig med små sandkorn virvlandes i vindbyarna.
Solen lämnar plats åt Meltemin och gömmer sig bakom Tamariskträdets täta, mörkgröna topp. Vågorna sköljer mot stranden, mot mina sandiga tår och min bastmatta som jag sitter på. Havet är så blått det kan vara i Grekland, det skiftar från turkos till mörkblått. De brunbrända bergen med vita hus som sockerbitar strödda på sluttningarna omringar bukten. Himlen är ljusblå, som målad med vattenfärger, omsorgsfullt, varje liten fläck täckt med färg.
Jag fylls med kraft ur solen, havet, himlen, vinden och jorden. I detta ögonblick långt borta från vardagens plikter finner jag ro i min själ. Mina osynliga rötter slingrar sig runt Tamariskträdets rötter, och vinden kan inte rubba mig även om den ville det. Den nöjer sig med att fortsätta viska sina sanningar i mina sandfyllda öron.
"Byt riktning!"
"Följ mig!"
"Följ vinden, min vän!"
Jag sitter fast förankrad i jorden, i detta främmande land, Grekland, som har blivit mitt semestermål för fjärde gången, Amorgos, Amorgos - Naxos, Sifnos och nu Serifos. Lerkruset med nykokta kikärter till lunch var mild och god i smaken. Dagens största dilemma är valet av mat, vilken rätt av menyn ska jag välja? Är det så i livet också, kan vi välja vad vi vill ha i våra liv? Är det så att vi väljer vilket liv vi vill leva med våra tankar, som blir känslor?
Jag väljer solen, vinden, havet och sanden, jag väljer inre frid och låter vinden visa mig vägen till nästa steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar